Idrottsfusk borde vara olagligt
Någonstans mellan fem och femton inhemska fotbollsmatcher manipuleras varje år.
Men med nuvarande lagstiftning är det svårt att komma åt fuskarna.
Förra veckan uppmärksammade Svenska Yle problemen med manipulering av fotbollsmatcher efter att det stod klart att de ligaspelare som sedan i höstas har misstänkts för matchfixning i Finland inte kommer att åtalas.
Häradsåklagaren valde att inte väcka åtal mot två Interspelare vars agerande i en match mot HJK sammanföll med att stora summor satsades på att HJK skulle vinna med marginalen tre mål eller flera. Det är inte den enda misstänkta situationen från fjolårssäsongen. En av spelarna var inblandad i suspekta situationer även i en match mellan Inter och Lahtis.
Att undkomma oärliga idrottsutövare är inte en lätt uppgift. Till och med IFK Mariehamn har råkat ut för liknande som Inter när dåvarande målvakten Willis Ochieng pekades ut för att ha tagit emot pengar för att ha manipulerat matcher. Ochieng dömdes aldrig, han förhördes aldrig heller eftersom han lämnade landet.
Sebastian Backman på Svenska Yle har granskat Interfallet och ställer sig frågan om matchfixning är det perfekta brottet i Finland. Svaret, konstaterar han, finns i lagboken. Det är inte det perfekta brottet eftersom det inte ens är ett brott.
Den finska lagstiftningen har inte hängt med, därför finns inga specifika rubriceringar för just den här typen av brott. Det rättsinstanserna måste förhålla sig till stämmer inte alltid överens med hur händelseförloppet går till vid matchfixning.
Enligt Jouko Ikonen, förundersökningschef vid Finlands centrum för etik inom idrott som intervjuas av Svenska Yle, är det vanligaste antingen att betalningar till fuskande spelare sker i kontanter eller till utländska konton.
Den geografiska spridningen är dessutom problematisk ur ett utredningsperspektiv. Den som finansierar matchfixningen kan finnas utomlands, spelbolaget där pengarna satsas kan vara baserat i något annat land och själva mutan behöver inte mellanlanda i Finland. Då blir det svårt att bevisa att en felpassning i matchens slutminuter faktiskt var med ont uppsåt.
Och den stora utmaningen är förstås att det är väldigt svårt att bygga en bevisning så länge ingen av de inblandade väljer att prata om det.
Enligt Ikonen manipuleras mellan fem och femton matcher per år i Finland. Den senaste domen är åtta år gammal och föll över de inblandade i RoPS-härvan när ägaren och flera utländska spelare dömdes.
De siffrorna borde ge både idrottsutövare och engagerade i idrottsvärlden mardrömmar.
Nu efterfrågas en uppdaterad lagstiftning som skulle kunna möta dessa utmaningar. I Sverige till exempel har man kommit längre. I den nya spellagen som trädde i kraft vid årsskiftet i Sverige finns rubriceringen spelfusk.
De som fälls för att ha varit en del i uppgjorda matcher kan få upp till sex års fängelse. Men som det ser ut nu är det resurskrävande att hitta bevis och nästan omöjligt att få tillräckligt starka bevis för att få en fällande dom. Det leder till att polisen, med all rätt, prioriterar andra brott över idrottsfusket.
Att fokusera på matchfixning kan tyckas vara att göra en höna av en fjäder. Det finns ett stort tryck på polis, åklagare och domstolar att hantera brott av en betydligt allvarliga kaliber än idrottsfusk. Men idrotten är populär av en anledning. Den berör.
Tre och en halv miljarder människor såg sommarens världsmästerskap i fotboll. 1,12 miljarder människor såg finalen. Det bevisar vilken kraft idrotten faktiskt har.
Att inte kunna lita på att alla gör sitt bästa, oavsett om det är vm-final, en veikkausligamatch eller ett bottenmöte i division 2 får konsekvenser för trovärdigheten. Och trovärdigheten är faktiskt värd att kämpa för.
