DELA
Foto: Jonas Edsvik<07_Bildrubrik>KULTURPOLITIK ÄR PENGAR I gårdagens tidning redogjorde partiernas kulturministerkandidater bland annat för hur pengarna till kulturen ska fördelas.

I huvudet på en kulturminister

Några av partierna i höstens val är förberedda på en kulturministerpost.

Andra är det inte.
Då Nya Åland bad partierna vaska fram sina bästa kulturministerskara blev resultatet följande: Britt Lundberg (C), Lars Häggblom (Obs), Jonas Danielsson (Lib), Minna Leskinen (Hållbart initiativ), Tage Silander (MSÅ), Tony Wikström (S), Ove Andersson (Åf) och Stephan Toivonen (Åländsk demokrati). Deras visioner publicerades i gårdagens tidning.

Teaterskola nämner flera av kandidaterna som en viktig satsning, Jonas Danielsson går så långt att han vill skapa en åländsk nationalscen på någon av de befintliga scenerna. Men just konkreta satsningar lyser i övrigt med sin frånvaro i kandidaternas svar, och särskilt när det kommer till frågan om hur pengar till kulturlivet ska fördelas, svajar flera av kandidaterna på målet.

Lars Häggblom menar kort och gott att pengarna ska fördelas ”rättvist” och det kan säkert alla hålla med om. Men eftersom finanserna inte är oändliga är rättvist inte ett objektivt begrepp, och politiken som kandidaterna ska bedriva består i just det subjektiva.

Förra hösten diskuterades Kulturdelegationens ordförande Robert Liewendahl, som å ena sidan är en av delegationens teaterkunniga, å andra sidan är så involverade i olika teaterprojekt att han måste jäva sig vid varje teaterbeslut. Det här är ett reellt problem inom kulturfältet på Åland: de som besluter om stöd är i många fall också de som söker om stöd.

Britt Lundberg uppger att hon vill komplettera dagens kulturdelegation med sakkunniggrupper inom respektive konstområde, medan Ove Andersson vill gå motsatt väg. För att jävsituation ska undvikas vill han att politikerna sätter kulturmålen medan tjänstemännen fördelar pengarna enligt en fastslagen mall. Med andra ord: Lundberg vill att konstnärerna är expertisen, Andersson önskar mallar och tjänstemän.

De icke-etablerade partierna angriper kulturfrågorna på olika sätt. Hållbart initiativ gav Minna Leskinen uppdraget, medan Stephan Toivonen besvarade frågorna för Åländsk demokratis räkning. Leskinen vill satsa på barnkultur, unga och att utreda hur basinkomst påverkar konstnärernas möjlighet att utöva sin konst. Basinkomst är något som ofta diskuteras i konstnärskretsar, och att Leskinen tar upp basinkomsten tyder på att hon är insatt.

Toivonen skriver däremot rakt ut ”vi är inga experter på området”. Han vill satsa på åländsk kultur och nämner musikteatern Katrina som en lyckad satsning.

Begrepp som ”åländsk kultur” är problematiska. Som exempel kan nämnas att Katrinas författare, Sally Salminen, visserligen är född på Vårdö men skrev Katrina under en lång vistelse i USA och bodde största delen av sitt liv i Danmark. Den bakgrunden öppnar en intressant diskussion om vad ”åländsk kultur” är.

Bland de intressantaste svaren finns just Leskinens basinkomsttanke, men också Britt Lundbergs tanke om att kulturministerposten skulle delas med lantrådsposten eller finansministerposten för att ge kulturen mer status.

På frågan om vilken slags kulturkonsument kandidaterna själva är svaren följande: fem svarar ”allätare”, en svarar ”bred”, en vill ta del av ”all slags” kultur och en gillar Katrina.

Med andra ord: den potentiellt blivande kulturministern är inte specificerad. Tänk vad fräscht det hade varit med en kulturminister som deklarerat sig vara passionerad hårdrockare eller performancefantast.

<”Byline tfn”>