DELA
Foto: Anna Ingman

Hur ska vi hantera varandras övertygelser?

När Birgitta Johansson för snart ett år sedan upptäcktes hysa åsikter och föreställningar långt bortom folkvettets mittfåra, var det nog många som trodde att hennes politiska saga snart skulle vara all.

I en intervju med Ålands Radios Fredrik Granlund strömmade de mest befängda föreställningar fram: hemliga sällskap konspirerade för att reducera jordens befolkning med hjälp av kemikalier från trafikflyget, bankerna stod under familjen Rothschilds kontroll och Barack Obama, Henry Kissinger och Bill Gates var ondskans agenter på jorden.

Snart förpassades Johansson också ur sitt parti Ålands Framtid, bland annat sedan det framkommit att hon trodde att homosexualitet gick att ”bota” med hjälp av bön. Johansson har också sagt sig ta sin kristna tro på stort allvar.

Men men. Hon sitter kvar i stadsstyrelsen som politiskt vilde och har nu gått samman med Stephan Toivonen (Åld) om en lista till riksdagsvalet kallad ”Alternativ för Åland”. Mycket tyder på att hennes åsikter och föreställningsvärld ligger i tiden. Vi kan komma att få se fler politiker som hon framöver, inte färre.

Hur ska man då hantera tänkare av hennes slag?

Det är en förvånansvärt svårbesvarad fråga.

Låt oss börja med några lätta uppmjukningstankar. Vi kan inte ha en hälsominister som tror på chemtrails och hypotetiskt vore emot vaccinationer – enkel vetenskap vägleder oss här ifråga om rätt och fel.

Vi kan heller inte ha folkföreträdare som tror på den judiska världskonspirationen – det står i strid med lagarna om hets mot folkgrupp.

Men om vår utbildningsminister anser att homosexuella handlingar är syndiga?

Där börjar det bränna till.

”Du får inte ligga med en man som man ligger med en kvinna; det är något avskyvärt” hävdar 3 Mos. 18:22. Är man bokstavstroende, eller åtminstone högkyrkligt, kristen eller jude kan man alltså utnyttja religionsfriheten till att uttala sig eller handla på sätt som många anser är kränkande eller diskriminerande.

I USA blir det till exempel allt vanligare att vägra utföra tjänster åt homosexuella med hänvisning till det individuella religiösa samvetet. Och i Sverige har två sjuksköterskor som av religiösa skäl vägrar att utföra aborter tagit sina fall till Europadomstolen.

Det är lätt att betrakta detta som religiöst bigotteri. Men glider vi vidare nerför skalan blir det svårare och svårare att ta ställning. Om man helhjärtat stöder jämställdhet men på grund av sin tro avstår från att fysiskt vidröra andra än den man är gift med?

Om man inte vill äta fläsk?

Om man inte vill bada i bikini tillsammans med killarna?

Det är svårt det här med tro. Föreställningen om alla människors lika värde är också ”bara” en tro.

Kan inte alla bara få tycka och göra som de vill?

Fast å andra sidan: hur ska vi då alls få någon ordnad, demokratisk styrsel på vår gemensamma värld?

Hur avgör vi vilken tro som är ”den rätta”?

Tack och lov har vi här filosofen Immanuel Kant att ta till. Som många andra tänkare i det sena sjuttonhundratalet brottades han med frågeställningen: hur göra rätt i en värld utan gud?

Han skapade sitt berömda ”Kategoriska imperativ” genom att låta idén om den gemensamma nyttan bli det avgörande lackmustestet: Handla så, att ditt handlande kunde vara allmän lag.

Om alla ansåg att homosexuella handlingar var en synd skulle vi få svårt att samexistera. Om alla försköt beprövad vetenskap skulle samhället kollapsa. Om alla trodde på den judiska världskonspirationen skulle Förintelsen åter stå för dörren. Om vårdpersonal gav fan i sina yrkesplikter på grund av personliga etiska föreställningar skulle patienter dö i drivor.

Men: ingen samhällskollaps om folk äter vad de vill eller avstår från sambad.

Det gagnar inte samhället om ens handlingar syftar till att motverka jämställdhet, med det är helt okej om man bara avstår från vissa hälsningsritualer – en hövlig bugning är inte det sämsta, trots allt.

Kort sagt: låt allmännyttan bli den yttersta politiska måttstocken.