Hur såg Åland ut för 93 år sedan?
Hur ser dagens samhälle ut? Vad rapporterar medierna om? Och vad kan de ha rapporterat om vid självstyrelsens tillblivelse? Så här på självstyrelsedagen kan det vara intressant med en liten tillbakablick.
Det är 93 år sen i dag, sen Ålands landsting samlades för första gången i stöd av självstyrelsen. Då var många besvikna över att inte få höra till Sverige. I dag är rätt många nöjda över att det blev som det blev.
93 år är en lång tid, men inte helt oöverblickbar. Vi berättade nyligen om Rakel Johans, som fyllde 100 år i dagarna. Hon var med andra ord 7 år när detta historiska inträffade. Och hon är inte ensam om att ha funnits till under hela autonomins tid.
Hur såg det åländska samhället ut för 93 år sen? Bättre, sämre än i dag? Svaret beror på vad man värdesätter, men en sak är säker; det var väldigt annorlunda.
I år var de nya studenterna från Ålands lyceum 175. På 1950- och 60-talet var de på sin höjd ett dussin, och fler än så var de med säkerhet inte i början av 20-talet. Kunskapsnivån i samhället har med andra ord stigit.
Och hur många vuxna på stan kan man tro att patrullerade gator och parker på skolavslutningarna för 90 år sen? Visst hade man skolavslutning och sommarlov då också, men att ungdomarna skulle ha dragit iväg i stora skaror för att fira… För att inte tala om att någon ungdom skulle ha skrivit insändare och klagat på föräldrarnas inblandning i firandet (se insändarsidan).
En vanvårdsutredning har presenterats i dagarna. Funderade man på 1920-talet på hur samhället tog hand om barn som inte hade föräldrar? Annat än att de fick mat och hölls i herrans tukt och förmaning.
Ledaren i gårdagens tidning ställde frågan om de nya kvinnliga ministrarna talar om annat än män. Det handlade om Bechdeltestet, som visar hur kvinnor noteras i olika sammanhang. Den frågan kunde inte ha ställts när Åland fick sin självstyrelse. Det fanns inga kvinnliga ministrar. Och få tyckte ens att det behövdes.
Vad mer? Vi har skrivit om tältteater i Tullarns äng. Jodå, teater fanns. Och måndagstidningarna fylls med rätt mycket idrott av olika slag. Sånt förekom också. Vi hade ålänningen Frej Liewendahl med på OS i Paris 1924. Det är inte ofta det förekommer, men Janne Holmén har varit på plats på 2000-talet.
Främlingsrädslan fanns då som nu, men var inte lika ifrågasatt förr. Då kunde tidningen Åland ha en uppmaning till alla att inte släppa in några judar. Nu blir det kompakt motstånd när någon kampanjar mot flyktingmottagning.
Dagens rätt: Chorizo med pastasallad. Hade någon på 20-talet vetat vad det är? Då hade man sannolikt den här dagen smort kråset med gös och nypotatis, för på den tiden fanns det gott om fisk och inget krav på att gösen skulle fredas under lektiden.
Det är mycket annat som har förändrats under åren som gått. Trafiken. Inte kunde man ta sig till Helsingfors, Åbo, Kapellskär, Stockholm och Tallinn flera gånger per dag. Med bil, dessutom.
Allt som har förändrats är inte självstyrelsens förtjänst – eller fel. Mycket beror på att hela världen har förändrats. Men visst har det blivit bättre.
Under årens lopp har självstyrelsen förnyats och förbättrats på olika sätt. Hembygdsrätten och jordförvärvslagen stärker de fast boendes rättigheter. Klumpsumman, den som lagtinget fritt kan disponera över till skillnad från tiden före 1993, var ett jättesteg och på den symboliska sidan har flaggan och frimärkena kommit.
Det finns mycket som kan förbättras, det finns det alltid. Men när kritiker – kritiker på hemmaplan – utmålar Åland som ett stagnerande samhälle, så har de inte rätt. Saker händer, men i vår egen takt.
