Hur rättfärdig är din ilska?
Företag, politiker och sociala medier drar nytta av vår mänskliga tendens att bli indignerade och arga.
Men det finns en skillnad på produktiv och oproduktiv ilska – och den gränsen är lätt att överskrida.
En video av en tonåring i en ”Make America Great Again”- keps som står och, vad det ser ut som, flinar åt en äldre amerikansk urinvånare som godmodigt trummar några centimeter från hans ansikte. Mannen visar sig också vara en krigsveteran.
De är omringade av ungdomar i liknande kepsar som varit på plats för att demonstrera för abortförbud samt andra aktivister på trappan till Lincoln Memorial, där jämlikhetskämpen Martin Luther King en gång höll sitt berömda tal ”I have a dream”.
Perfekta ingredienser för en viral bomb gjord på ilska och indignation.
Det visade sig dock vara en mer komplex situation än vad de första rapporteringarna gett sken och bilden blev allt mindre svartvit. Det blev en medieföljetong där folk började välja sida beroende vad som gjorde en arg och som stämde överens med ens världsbild och vad som väckte heta känslor.
I New York Times podcast The Daily säger journalisten Elizabeth Dias att det blev som ett Rorschach test, där individers tolkning av bläckplumpar analyseras inom psykologin, för nationen. Men det här var en bläckplump där den analytiska drivkraften var ilska.
Ilska är en av de sex grundläggande mänskliga känslorna och karaktäriseras av antagonism gentemot någon eller något som du upplever att har agerat fel gentemot dig.
Ilska var ett relativt outforskat vetenskapsområde fram tills slutet av 80-talet då psykologiprofessorn James Averill utförde ett omfattande ilskeundersökning i en liten, godmodig stad i den amerikanska delstaten Indiana. Han hade inte höga förhoppningar på studien, som bestod av utskickade utvärderingsblanketter, men genomslaget var häpnadsväckande. Svaren vällde in där invånare i detalj beskrev situationer där de blivit arga, några till och lade med en ”tack”-lapp i brevet.
Averill kunde konstatera att människor blir arga alltifrån flera gånger i veckan till flera gånger per dag. Men det var inte nödvändigtvis en dålig sak att bli arg. Averill märkte att utbrotten av ilska ledde till att människor mådde bättre efteråt.
Ilskan gjorde att parterna blev mer villiga att både lyssna och prata ärligt. Ilska får oss att konfrontera problem och kommunicera.
Efter denna första pilotstudie blev forskarvärlden besatt av att studera den heta känslan och företagen drog skyndsamt lärdom av resultaten för att kunna anpassa sin marknadsföring och kommunikation. Så även medievärlden.
1987 lanserade reportern Geraldo Rivera en talkshow med måttlig framgång. Men när han till ett avsnitt bjöd in flera olika grupper med diametralt olika åsikter som slutade med slagsmål, så blev showen en hit. 2009 konstaterades att 100 procent av amerikanska tv-avsnitt och 98,8 procent av radioprogrammen innehöll någon form av indignation.
Såsom redan konstaterats kan ilska vara helande och ett redskap för att lösa konflikter. Många sociala rörelser har använt moralisk ilska som drivkraft för att åstadkomma förändring.
Men använd i marknadsföring, underhållning och även till viss del politik, agerar ilska bränsle för någon annans vinning. Ingen lösning, ingen katharsis, ingen förlåtelse. Bara ett ständigt piskande till hat och heta känslor.
Ilske-kavalkaden är som synligast på sociala medier, där inlägg som orsakar störst ramaskri blir de mest delade. Och ilskan har blivit mer generell än specifik.
”Den riktar sig allt mer sällan mot människor vi känner, utan oftare mot avlägsna grupper som är enkla att demonisera”, skriver Charles Duhigg i tidningen The Atlantic.
Ilska har blivit en masshysteri. Det är när man känner mycket, men inte har grepp om den underliggande orsaken till känslan samt har svårt att identifiera hälsosamma sätt att åtgärda det.
Buddhistisk lära säger att obearbetad och missriktad ilska gör oss olyckliga. Ilska är en känsla som är beroendeframkallande och vi är lättduperade missbrukare som genom blott en knapptryckning kan hitta något som ger oss en tillfredställande dos.
”Ilska har en illusion av makt”, skriver Zoe Williams i The Guardian.
Men den riktiga makten ligger i att identifiera och konstruktivt hantera ilskan så att den inte briserar i en bomb.
