Hur mycket säljer man med lite naket, och vad?
Är Holmbergs tuttkalender bara en kul grej som det är fånigt att skriva om i tidningen? Är det mer okej för att man också har en kalender med nakna killar? Vad säger det om kvinnosyn och manssyn i ett verkstadsföretag att man delar ut kalendrar med nakna tjejer till kunder som ”frågar efter dem”.
Låt oss se. Bilderna i sig är rätt harmlösa, jämfört med det man i dag blivit van med i underhållningsindustrin, i klädreklamen (tänk till exempel genomsnuskiga och kvinnoförnedrande American Apparel) och förstås i nätporren, där ingen kroppsdel eller särskild sexuell inriktning saknas.
Jämfört med 1950-talets pinup-kalendrar är dagens genomsexualiserade och genomkommersialiserade samhälle mycket värre, och i den jämförelsen kan man väl tycka att det går på ett ut. Vill någon ha en kalender på väggen med nakna tjejer, så är det kanske inte värre än det man möts av varje dag på gatan.
Å andra sidan handlar det om vad man som företag vill med kalendern, varför man trycker upp den och varför de som vill ha den frågar efter den.
Knappast säljer Holmbergs mer skruvar med de nakna rattarna, och knappast är efterfrågan på den där alibi-kalendern med nakna killar lika stor. Man ger ut den av tradition och i ett sorts hö-hö-manlighet som känns oerhört omodern. Man har helt enkelt inte tänkt, man tror att protesterna mot kalendern handlar om moral eller att moralisera, och man tror att det är oproblematiskt att vila ögonen på lite naket.
Det är nämligen inte heller det motreaktionerna handlar om, att det skulle vara fel att titta. Män tittar på kvinnor, och kvinnor tittar på män, och sen alla variationer där emellan. Gammalt som gatan, inget att uppröras över. Personligen är jag ganska förtjust i slutet av fotbollsmatcher, när de topptränade spelarna tar av sig skjortorna.
Problemet är att balansen mellan könen inte är jämställd, att det inbyggt i objektifieringen och kommersialiseringen av kvinnors och flickors kroppar finns en maktrelation som klart och tydligt säger; din kropp är ett objekt, och det perfekta objektet ser ut så här, och om jag tittar på dig (för det får jag) så ser jag att du är sämre, men du får väl duga.
Där den hänger på väggarna, Holmbergs-kalendern, så säger den inte; det här är en kul grej, det är väl inget farligt, lite ska man väl få. Den säger: Kvinnor är vad de alltid varit. Kropp. Kropp som kan sälja och kropp som kan säljas.
Pojkkalendrarna är på sitt sätt lika problematiska genom sin kommersialisering av manskroppen, och det är ingen bra sak bara för att det gjorts mot kvinnor.
Är man pryd och fånig om man inte tål lite tissar? Kan man inte få ha lite kul nån gång?
Om det vore så enkelt så vore svaret ja. Det är det inte, och den som inte år 2014 har tänkt på det, och på vad en tuttkalender säger om dig, ditt företag och din syn på jämställdhet borde kanske komma ihåg att hälften av kunderna är kvinnor, och att en växande andel av männen i vårt samhälle tycker att det är genant och fånigt.
Man blir inte upprörd, bara trött.
