DELA
Foto: Joakim Holmström

Hur mår den åländska vänstern?

Det sämsta socialdemokratiska valet sedan 1979.
Kan de åter vända skutan eller kommer det enda vänsteralternativet i den åländska politiken att förtvina?

Ett katastrofval. Det finns inga andra ord att beskriva söndagens lagtingsval för Socialdemokraternas del.

Enligt det preliminära resultatet fick de 1 292 röster vilket är knappt 900 röster eller drygt 40 procent färre än i valet 2015. Detta samtidigt som den tidigare rekordröstdrottningen och partiledaren Camilla Gunell fick se sitt röstetal halveras, liksom partiets tvåa Nina Fellman. De får nu tillsammans med lagtingsnykomlingen Jessy Eckerman representera Ålands enda parti på vänsterflanken.

Måhända kan Socialdemokraterna dra en lättnadens suck över att det inte blev mer än två förlorade mandat, de fick bara drygt 100 röster mer än Hållbart initiativ som får nöja sig med två stycken.

Även om Socialdemokraterna i närtid fått just tre mandat, i valen 2007 och 1999, är det ett historiskt nederlag. Vi får gå tillbaka till 1979 för att hitta ett lägre röstetal för partiet, 1 225 röster. Men procentuellt var också det valet bättre, 12 procent av det totala antalet, jämfört med årets dryga 9 procent.

Nederlagsvalen 2007 och 1999 följdes upp med dubblerade mandat i de nästkommande valen. Ska det konststycket upprepas finns det hemläxor att göras.

Att det kan straffa sig att vara i regeringsposition är känt sedan gammalt. Också Liberalerna och Moderaterna fick varsin släng av sleven. Regeringens politik fick underkänt i söndags då det stod klart att ålänningarna drog i nödbromsen för att stiga av reformtåget.

De socialdemokratiska ministrarna har ofta varit inblandade när kritiken mullrat som mest. Kommunreformen, jaktfrågor, Veikkaus och nu senast den fallerade internetröstningen. Kanske tyckte tidigare S-väljare att det blev för mycket? Borde en social- och hälsoministerportfölj ha prioriterats framom positioner som närings- och kansliminister?

Socialdemokraterna har gått hårt fram för att profilera sig i miljö- och klimatfrågorna. Det ligger i tiden och är något som varje trovärdigt parti år 2019 bör ha på sin dagordning. Men kanske har det röda blivit så grönt att det för en beskedlig andel av väljarna inte fanns någon orsak att rösta socialdemokratiskt när Hållbart iniativ kom med i leken?

Socialdemokraterna har hävdat att de har den mest ambitiösa klimat- och miljöagendan av samtliga partier – antingen stämmer det inte eller så har de inte lyckats kommunicera det till de rödgröna väljarna.

En parentes i sammanhanget, men intressant sådan, är frågan om hur länge HI ska försöka slå ifrån sig en positionering på den klassiska vänster-högerskalan? Om inte de vill bekänna färg kommer deras framtida vägval i lagtinget ge underlag för bedömare att göra det åt dem.

Att Åland är ett blått ö-samhälle i politisk bemärkelse är ingen nyhet, men att färre än var tionde väljare röstar rött är påfallande lågt om vi jämför med vår omvärld. För att Socialdemokraterna ska lyckas måste de vara ett trovärdigt alternativ för de vänstersinnade. Oinfriade löften om allmän tandvård, i valrörelse efter valrörelse, räcker inte.

Valet visade att Socialdemokraterna inte har lyckats upprätthålla sitt förtroende. Det skvallrar också om brister i lyhördhet gentemot väljarna.