Hur många vallöften finns här att bryta?
Det gäller att se upp numera med vad man lovar valkampen. Plötsligt nöjer sig väljarna inte längre med att löften inte kan uppfyllas. Och då kan det gå som i riket just nu.
Det är lätt att efter ett val säga att om vårt parti ensamt hade makten så skulle vi göra precis som vi lovat. Men när de andra inte vill…
För så är det många gånger, man måste jämka och kompromissa. Och kanske är det också lätt att med vetskap om detta lova litet mer, eftersom man i alla fall inte ges någon möjlighet att uppfylla löftena.
Men nu ställs hårt mot hårt på rikssidan. Sjukskötarna uppfattade ett löfte om 500 euro mer per månad och kräver att få det. Nu strider man inte bara om vem som har lovat och hur det lovades – faktum är att det handlar om så mycket pengar att ingen politiker kan ha gått ut med detta på fullt allvar. Man kanske trodde att skötarna skulle uppfatta det hela som tecken på god vilja, inte mer.
Nu blir det mer. Mycket mer.
De offentligt anställda sjukskötarna på rikssidan kräver 24 procents löneökningar, 9 som normal löneförhöjning i klass med vad andra får och resten som gropjustering.
För att sätta kraft bakom kravet hotar man med massuppsägningar. Och vad gör samhället då?
Om en avdelning för hjärtoperationer på et stort sjukhus plötsligt inte har en enda skötare anställd så blir det inga hjärtoperationer. Eller höftledsoperationer. Eller annat. Det går inte att kalla in folk på krisarbete om det inte finns anställda att kalla in.
Det är ett mardrömsläge. Men det rör ju inte oss. Eller? Inte i form av att sjukhuset står utan sjukskötare. Men betala får vi också.
Våra skötare har haft sin strejk. Den var inte lika hård, men den var lång. Redan då borde man också utanför Åland ha noterat att Tehy håller på att förlora tålamodet. Nu kan våra skötare ta det lugnt och vänta på ett avtal på rikssidan så småningom och sedan förutsätta att man får lika mycket här. De har gjort sitt för det som nu pågår.
Hur blev det så här? Varför har man låtit det gå därhän att skötarna tar till massuppsägningar för att få upp lönerna? Hur kommer det sig att arbetsgivarna inte har lyckats övertyga sin personal om att den har just den lön den är värd?
Kanske för att den inte har det. Vem kan säga det med säkerhet.
Man brukar diskutera lönsamhet. I branscher med lönsamhet kan man möta lönehöjningar mot produktionsökning, ökade vinster och liknande. Inom offentlig sektor ser det inte ut så. Sjukvården kan kosta mer eller mindre, men den kostar. Och då skall lönerna hållas nere?
Men allt annat inom offentlig sektor kostar också. Skolor, polis, räddningsväsendet, skatteverket. I den mån det görs ett bra jobb så mår samhället bra, det är vinsten. Men den kan inte mätas i pengar. Så hur gör man då? Jo man arbetsvärderar.
Man jämför krav på utbildning, ansvar, allt som krävs för att arbetet skall skötas bra. Och så räknar man ihop poäng eller hur man gör och ger samma lön till alla med samma poäng, oberoende om det är en vän liten dam inom vården eller en kraftig karl inom räddningsväsendet.
Om det arbete de utför kräver lika mycket av dem så skall de ha samma lön.
Ok, det är kanske inte lätt att värdera ansvar för att bevaka demonstrationer med ansvar för att dela ut rätt piller i rätta mängder, men det måste göras. Samhället måste också kunna värdera det arbete som görs av lärare med det som görs av bibliotekarier, stadsarkitekter, miljövårdschefer och allt vad som finns inom offentlig sektor.
Om inte det görs snart så får vi en situation där branscher av lågavlönade, eller åtminstone inte välavlönade, står mot varandra istället för att samarbeta. Hur lyckligt är det?
Att Åland just nu står utanför betyder inte att allt är bra här. Arbetsvärderingen behövs här också. Kunde inte partierna gå ut och lova det nu. Och sedan hålla det.
