DELA
Foto: Joakim Holmström

Hur långt räcker solidariteten?

Dagen efter de fina orden om solidaritet är det värt att påminna om de 40 miljoner människor, många av dem arbetare, som saknar alla rättigheter vi tar för givet.
Det moderna slaveriet är en miljardindustri där människor blir varor.

Åtta timmars arbetsdag, rätt till semester, arbetslöshetsersättning och personalinflytande på arbetsplatsen. Det är några av de förmåner de allra flesta löntagare i dag tar för givet, men som har sitt ursprung i arbetarrörelserna på 1900-talet.

Även om man inte bekänner sig till den internationella arbetarrörelsen har man den att tacka för mycket. I går firades den internationella arbetardagen första maj med ärtsoppa, ballonger och tal i Mariehamn och med manifestationer runt om i hela världen. Slagordet internationell solidaritet ljuder högt och demonstranterna visar sitt stöd för världens alla arbetare.

Men den internationella solidariteten tycks inte räcka hela vägen till de arbetarna som saknar rättigheter, de moderna slavarna.

Enligt kampanjen 50 for Freedom (som bland annat stöds av FN organet mot människohandel, den internationella arbetarorganisationen ILO och Freedom Fund med flera) befinner sig fler människor än någonsin i historien i arbetsförhållanden som kan klassas som slaveri. Kampanjen menar att 40 miljoner människor i dag lever under slavliknande förhållanden. 25 procent av dem är barn, 71 procent är kvinnor och flickor.

En av otaliga berättelser är ”Annas” som var 16 år när hon flyttade till England från Polen med vad hon då trodde var sin pojkvän och låstes in hos en för henne okänd kvinna.

– Jag fick ingen mat och fick inte gå på toaletten om jag inte gjorde som de sade. I fyra år tvingades jag jobba i nagelsalonger hela dagarna och på nätterna tvingades jag ha sex med okända människor och de slog mig ofta. Jag fick ingen lön och var fast. När jag inte jobbade jag låstes jag in eller övervakades.

Efter fyra år fick hon hjälp av en organisation som arbetar mot det moderna slaveriet.

Slaveri sker över hela världen och i många branscher. Sexhandeln omfattar cirka 8 miljoner människor, men de flesta arbetar inom jordbruk, fiske, bygg, tillverkning, gruvor och hemarbete. Enligt Siddharth Kara, expert på modernt slaveri, tjänar de som utnyttjar människor 30 gånger mer pengar än på 1800-talet, eran vi kanske starkast förknippar med slaveri.

Det sammanlagda värdet motsvarar vinsterna från de fyra största bolagen i världen, 150 miljarder dollar årligen. Det är inte heller ett problem bara för andra delar av världen. Uppskattningsvis en tredjedel av värdet som den moderna slaverin bidrar med skapas i Europa.

En person räknas befinna sig i slaveri om hen är tvingad att arbeta mot sin vilja, ägs eller kontrolleras, saknar möjlighet till att röra sig fritt, blir avhumaniserad, behandlad som en vara och säljs eller köps som egendom.

Det kan inkludera tvångsarbete, skuldslaveri (alltså där människor tvingas arbeta för att betala av orealistiska skulder), människohandel, nedärvt slaveri (människor som föds in i slaveri för att deras föräldrar tillfångatogs och förslavades), barnslaveri och tvångsäktenskap där också barnäktenskap räknas in.

Problemet är att vi också tjänar på de usla arbetsförhållandena. Vi köper mobiltelefoner, el- och hybridbilar och andra saker med uppladdningsbara batterier med metaller som kobolt. Enligt Amnesty International använder så gott som alla stora teknikfirmor kobolt från Kongo. Uppskattningsvis 35 000 barn arbetar i eller runt koboltgruvorna.

Det moderna slaveriet förser oss med billiga kläder, rena hotellrum på semestern, frukt, grönsaker och godis innehållande palmolja, skaldjur och fisk till middagen och pampiga arenor där vi tittar på sportevenemang som det kommande fotbollsvärldsmästerskapet i Quatar.

När politiker , fackpampar och opinionsbildare pratar om internationell solidaritet så kan de inte bortse från den stora grupp, många av dem just arbetare, som saknar rättigheter. Det var grunden i arbetarrörelsens manifestationer på första maj, det borde ingå i uppdragsbeskrivningen.

Och det går inte heller att skylla på att det bara sker någon annanstans. Alla befläckas på ett eller annat sätt av den industri som det moderna slaveriet har blivit.

Låt solidariteten nå också till gruvorna, textilfabrikerna, nagelsalongerna och fiskebåtarna.