DELA
Foto: Stefan Öhberg
Men den uppenbara farhågan är att Åland till sist blir pojken som ropade varg och att vi därmed har förbrukat vårt förtroendekapital när allvarliga situationer uppstår och vi behöver det som mest.

Hur illa är det egentligen med självstyrelsen?

Göran Djupsund menar att landskapsregeringen bör välja sina tillfällen att kritisera riksregeringen gällande vad man uppfattar som befogenhetsöverträdelser när det kommer till självstyrelsen, landskapsregeringen verkar snarare vara av uppfattningen att självstyrelsen behöver en vakthund som aldrig slutar skälla.

Professor emeritus Göran Djupsunds insändare om landskapsregeringens förhållningssätt till Helsingfors och självstyrelsen har skapat debatt. Men Djupsund uppmanar inte till något självstyrelsesvek, det är snarare ett försök att värna den.

Det finns många djupa sår i den självstyrelsepolitiska relationen mellan Åland och riket, inte minst efter den förra mandatperioden med en regering anförd av Juha Sipiläs centerparti och med Sannfinländarna i en framskjuten position. Då var det i mångt och mycket en självstyrelsekris skapad av politisk oförståelse och ovilja på tjänstemannanivå.

 

Den här gången är det annorlunda. En global pandemi och nationellt undantagstillstånd är sannerligen av en annan kaliber än den ohemult offensiva reformtakten under föregående mandatperiod.

Oklarheterna i samband med vårens beredskapslagar, ett redskap vars främsta syfte är att koncentrera makten och därmed effektivisera beslutsfattandet i krigstid, blev en tydlig startpunkt och sedan har det efterföljande året har varit kantat av gråzoner och tolkningar.

Det står klart att självstyrelsen inte har haft högsta prioritet i Helsingfors det senaste året, det står lika klart att man från åländskt håll ska försvara åländska rättigheter.

Men den här gången verkar det inte vara viljan det är fel på i Helsingfors. Och från Ålands sida finns nog en poäng i att vårda de relationerna.

 

Det finns också ett drag i debatten av att självstyrelsen skulle vara urholkad och svag. Folkrättsprofessor Martin Scheinin delar inte den uppfattningen. Han fick i somras i uppdrag av landskapsregeringen att studera just självstyrelsens juridiska ställning i samband med införande av beredskapslagarna. I en intervju i Nya Åland i oktober menade han att den nuvarande självstyrelselagen inte trumfas av beredskapslagarna. Han lyfte också att den grundlagstryggade säkerhetsmekanismen med Högsta domstolen som avgörande instans i behörighetsfrågor stärker självstyrelsen samt att Åland helt enkelt kan strunta i att verkställa beslut om de faller inom självstyrelsens, inte rikets, behörighet. Vad som däremot borde ha funnits, menar Scheinin, är en samarbetsförordning som skulle ha bestämt spelreglerna innan undantagstillståndet trädde i kraft. Det påpekades också i grundlagsutskottet för tio år sedan, men någon sådan förordning inte tagits fram.

 

Vice lantråd Harry Jansson (C) ger en liknande bild i tidningen Ålands ledarpodd (avsnitt 64). Systemfelen som finns bör inte fälla en skugga över regeringen Marin eftersom de har uppkommit långt tidigare. Men tonläget i den åländska politiken avspeglar inte alltid den bilden.

Ett färskt exempel är Ålands framtids insändare i Hufvudstadsbladet den 4 mars där ordförande Peggy Eriksson kräver att Finland ska definiera vad man vill med Åland.

– ­­Ska vi samarbeta eller ta adjö, Finland? avslutar Eriksson insändaren.

Ålands framtid för inte landskapsregeringens talan, även om det är någon form av stödparti till regeringen (vilket också har resulterat i att ÅF har vice ordförandeskapet i självstyrelsepolitiska nämnden). Men det är klart att ett sådant budskap också når riksdag och regering. Frågan är vilka reaktioner sådana uttalanden skapar?

 

Under det unika pandemiåret har landskapsregeringen vid ett flertal tillfällen riktat skarp kritik mot regeringen Marin och de brister som har funnits gällande beaktandet av självstyrelsen. I många fall har de varit befogade, men det går inte att undvika känslan att det också i viss mån har handlat om att brösta upp sig lite extra för den åländska publiken och visa att man minsann inte tänker ge efter.

Och även om det handlar om nyansskillnader så lär landskapsregeringens grundsyn vara viktig för hur man väljer väg framåt. Om den är konfrontativ och man väljer att se riksregeringen som en motståndare är risken större att konflikter uppstår också där de inte egentligen finns. Om man i stället ser på samarbetet som just ett samarbete är det sannolikt lättare att undvika missförstånd.

 

Men den uppenbara farhågan är att Åland till sist blir pojken som ropade varg och att vi därmed har förbrukat vårt förtroendekapital när allvarliga situationer uppstår och vi behöver det som mest.

Tack för att du väljer Nya Åland!

Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.

Välj belopp