Motsägelsefull information, braskande rubriker och luddiga svar som ledde till högljudda protester. Det var mycket som gick snett i informationsflödet gällande ÅHS de senaste veckorna. Mitt i detta stod den åländska allmänheten, och undrade vad som egentligen pågick.
Det började lite smygande, precis så där som en första liten sten kan starta ett helt jordskred. Under en redan nyhetsintensiv torsdagseftermiddag dök det hos de åländska medierna upp ett pressmeddelande, som informerade om att samarbetsförhandlingarna inom ÅHS var avslutade.
Inget fel på meddelandet i sig, men redan då missades ett givet tillfälle att få styrfart på informationsflödet.
Det har kallats till presskonferens för betydligt mindre saker på Åland, så det är förvånande att det inte skedde nu. När planerna presenteras för hur en trygg vård för alla ska fungera, trots alla tuffa sparkrav, så vore det förväntade att ladda upp ordentligt. Bjuda till en träff med alla insatta på plats, givetvis ÅHS-ledning och -styrelse men kanske även ansvarig minister och/eller någon ur personalen som varit med i processen.
Tillsammans skulle de ha presenterat resultatet, haft chansen att noggrant förklara och motivera hur man arbetat för att komma fram till de olika förslagen. Journalisterna skulle genast ha kunnat ställa, och få svar, på alla de följdfrågor som givetvis uppstår och förmedla till sina läsare och lyssnare.
De efterföljande protesterna från organisationer och föreningar, personal och politiker skulle knappast ha uteblivit, men informationsförvirringen skulle garanterat ha varit mindre och frågorna utan svar betydligt färre.
Så mycket detaljer saknades att det skapades ett informationsvakuum. Det tomrummet fylldes allt eftersom dagarna gick med ett virrvarr av förstahands-, andrahands- och tredjehandsuppgifter, då ingen med mandat steg fram och tog kontrollen.
Hos ÅHS påverkade den otydliga informationsgången både internt och utåt. Det har ibland handlat om minuter efter att någon uttalat sig om något, förrän andra besked kommunicerats från annat håll.
Men det är flera som misslyckats.
Av den politiska ledningen för ÅHS hördes inte mycket. Var var styrelseordföranden eller social- och hälsovårdsministern när det stormade som allra värst? Till och med lantrådet kunde ju ha stigit fram för att visa alla oroliga ålänningar att det faktiskt finns en plan.
Ingen kräver ju att politikerna ska motivera vårddetaljer eller bedöma patientsäkerhet, men det som händer i ÅHS sker ju utgående från besluten som politikerna tagit.
Det är mången folkvald som ryckts med lite väl mycket i informationsflödet. Vi har sett lagtingsledamöter som försökt göra oanmälda inspektioner på sjukhusavdelningar, och inte minst i sociala medier har det ivrigt spritts vidare sådant som kanske hellre borde lämnats därhän.
Vissa har säkert gjort allt medvetet, för att bilda opinion och/eller stärka sin egen position, medan andra kanske omedvetet eldat på i stället för att ena och lugna.
Även de åländska medierna har brustit. Det ligger som känt på oss journalister att å våra läsares vägnar hitta information när den saknas, att verifiera uppgifter som är osäkra och att få svaren på frågorna som behöver ställas.
Att även vi den senaste tiden har översköljts av skrivelser, påstådda och verkliga handlingar, rapporter och meningsutbyten, återkommande motstridiga uppgifter och svårigheter att nå den som sitter på information gör såklart situationen utmanande. Men det är ändå ingen ursäkt för att ÅHS-rapporteringen i vissa fall lett till större förvirring än klarhet hos allmänheten.
Det kan vara läge att påminna om att Åland är annorlunda. Landskapet är inte som någon motsvarande liten ort i vare sig övriga Finland eller Sverige. De två färska toppcheferna hos ÅHS har lyfts fram som superrekryteringar inom sina fält, men någon borde också ha tagit sig tiden att förvarna dem om det åländska samhällets egenheter. Ö-gruppen med sina drygt 30 000 invånare som är vana att göra sin röst hörd, hundratals föreningar och intresseorganisationer som inte tvekar en sekund att föra sina medlemmars talan – och alla har de sina beslutsfattare på ett telefonsamtals avstånd och servas dagligen av tre olika mediahus.
Här blir det inte tyst bara för att någon vill det, ljudet snarare ökar i styrka och sprids sedan för vinden.
De senaste dagarna har situationen lugnat sig lite. Nu gäller det att reflektera över hur vi hamnade där vi hamnade, och dra lärdom tills nästa sten sätts i rullning.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
