SÖK
MENY
Hur dåligt får en fisk må?
Guldfiskar känner igen ansikten och kan ha en fäbless för Bach. Zebrafiskar kan känna empati och putsarfisken kan känna igen sig själv i spegeln. Fiskar är kännande varelser som föds upp för föda – likt andra djur. Men var går gränsen för deras lidande?
Vilka djur får lida mer för köttets skull? Vad är ett gott liv för en fisk? Varför värderar vi vissa djur högre än andra?
Det är svåra, men relevanta, frågor att ställa när vi talar djurhållning.
Rent principiellt verkar vi värdera djur mer ju större de är. Vi bryr oss mer om hästar än om råttor. Vi bryr oss mer om möss än om myror. Men vi tilltalas också förstås av familjära djur; husdjur och bondgårdsdjur – djur som vi kan namnge. Vi tenderar också att hysa mer varma känslor för söta djur och för sällsynta djur. Djur med ansiktsuttryck slår an på våra känslosträngar. Samma med djur som vi uppfattar som intelligenta.
Var hamnar då fiskarna i detta?
Det är ett ämne som aktualiserats i och med den senaste tidens skriverier om fiskodlingen Fifax i Eckerö. Där har man uppdagat brist på foder och ett stort antal skadade individer bland de 1,5 miljoner regnbågslaxarna. Men är det ett djurskyddsbrott?
ÅMHM har handlingsplaner för när man exempelvis hittar hästar, kor eller får som inte har tillräckligt med foder, men när det gäller en landbaserad fiskodling är situationen en helt annan. ÅMHM var tvungen att vända sig till landskapsregeringen för att få hjälp med riktlinjer och bedömning av djurskyddsbrott hos fisk. Svaret: ÅMHM är tillsynsmyndighet för djurskydd och den myndighet som ska tolka lagen. Vi befinner oss alltså i en djurisk gråzon.
Fiskar är inte robotar i vatten, de är kännande och tänkande varelser.
”Fiskar förefaller kunna uppleva något som skulle kunna beskrivas som känslor, inklusive välbefinnande, rädsla, ångest och smärta. Ändå behandlar vi dem helt annorlunda än våra andra produktionsdjur, sällskapsdjur och villebråd”, skriver en grupp forskare i en debattartikel i Svenska Dagbladet.
Ett undantag här är dock kycklingen, som delar flera djurskyddsmässiga utmaningar med våra odlade fiskar vad gäller till exempel tillsyn och utrymmesbegränsningar. Men när det kommer till åländsk djurhållning, där tvivelaktig kycklinguppfödning saknas, väger en fisks välmående klart lägre än en ko eller gris.
Tänk om vi hade haft 1,5 miljoner grisar vars foder begränsats och till följd börjat skada varandra? Då hade konsekvenserna och debatten sett annorlunda ut.
I torsdagens tidning berättar veterinären Annett Pfeifer vid ÅMHM att antalet fiskar som dött vid Fifax inte har ökat under den period som fiskarna haft begränsad mat. Det är ju förstås goda nyheter.
Likväl är det goda nyheter att Fifax nu fått en större mängd foder. Men en stor skada är redan skedd och nu är det hög tid för en diskussion om hur vi förhåller oss till fiskars välbefinnande.
Hur ser det ut för fisk i andra odlingar? Hur mycket skador och trångboddhet ska tillåtas? Vad räknas som livskvalitet för en fisk?
Om det blir en polisanmälan är det polisens uppdrag att undersöka hur stort djurens lidande varit. Sedan måste det även prövas om kraven uppfylls för att väcka åtal och om det blir en rättegång. Isåfall skulle domen kunna bli ett välbehövligt prejudikat för Ålands fiskvälfärd.
