DELA

Hur ärliga vågar vi vara om alkohol och ungdomar?

Ungdomar skall hållas nyktra.
Men ångrar jag som vuxen att jag själv drack som tonåring?
Landskapsregeringens operativa referensgrupp för alkohol- och narkotikafrågor är ute i god tid. Inför Rockoff vänder man sig till alla föräldrar och varnar för risken att ungdomarna super under festivalen, utanför festivalområdet. En del är till och med så förslagna att de utnyttjar sina festivalpass som ett alibi för att de befunnit sig innanför staketen, även om de i verkligheten festat loss bland buskarna i Stadshusbacken.
Referensgrupp ger ett antal råd. Föräldrar skall vandra på stan, prata med sina ungdomar och nätverka med andra föräldrar. I en annan insändare, inför årets skolavslutning, talades det om hur viktigt det är att sätta gränser, vara tydlig med sin inställning.

Inget ont om referensgruppens praktiska råd. Vi kan vara överens om att ungdomars alkoholkonsumtion inte är oproblematisk. Att unga kroppar mår dåligt av alkohol. Att ungdomar gör korkade saker på fyllan. Det är självklart.
Självklar är också vuxenvärldens dubbelmoral, att vi å ena sidan fördömer ungdomars alkoholbruk men å andra sidan själva använder alkohol på ett mindre ansvarsfullt sätt.
Det som inte är självklart är en annan dimension av dubbelmoralen, nämligen vuxnas oförmågan att ångra sin egen ungdom.

Alla vuxna har själva varit tonåringar. De flesta av oss har druckit innan vi haft åldern inne och våra subjektiva erfarenheter är sällan enbart negativa. Tvärtom. Och om man då som vuxen vill förmana ungdomen, måste man rimligtvis också konfrontera den tonåring man själv en gång varit:
Ångrar jag verkligen att jag var berusad på den där hysteriskt roliga festivalen?
Ångrar jag klassresan då vi pimplade öl på rummet då lärarna somnat?
Ångrar jag midsommarfesten då vi badade bastu och jag träffade X?

För de flesta är det svårt att omvärdera händelser i ungdom som man förknippar med kärlek, lycka, frihet eller andra positiva känslor som uppstått i sammanhang där alkoholen varit en komponent. Skall man sedan anta en strikt hållning i alkoholfrågan måste vara oärlig antingen mot sina barn eller mot sig själv. Det är antagligen därför många tonårsföräldrar i ord ta avstånd från alkohol samtidigt som man i tysthet förstår ungdomarna, och passivt accepterar att åtminstone de äldre tonåringarna dricker.
Varför? Som upplysta vuxna vet vi ju hur lömsk alkoholen är – hur farlig den kan vara.
Svaret är ganska trivialt. Att vara tonåring handlar om att växa utanför de väggar som föräldraskapets drivhus utgjort under barndomen. Att bli vuxen kan beskrivs som en process när en människa erövrar tid och rum bortom föräldrarnas kontroll, som ett nödvändigt maktskifte.
Det har många föräldrar förståelse för. Det är därför 17-åringars mammor och pappor slutar vandra på stan och det är därför ungdomar får tillstånd att åka på festivaler utanför Åland eller ordna egna fester på stugan.

Frigörelseprocessen handlar naturligtvis inte om alkohol i sig, men i vårt nordiska samhälle är det här frontlinjen ofta går. I andra samhällen kan det vara sexualiteten som är frigörelsens ställföreträdande objekt.
Samtidigt är samhällets åldersgräns kategorisk. Som forskningen visar är det viktigt att föräldrarna är tydliga. En principiell alkoholfundamentalism blir därmed lätt att försvara. Men ingen blir heller per automatik supmogen den dag man fyller 18.

Att vara ärlig är svårt, speciellt om man tror att det motverkar ett högre syfte.
Det går att ha roligt utan alkohol, säger vi. Det är sant. Men borde vi inte medge att det går alldeles förbaskat bra att ha roligt med alkohol också? Vad vinner vi på att inte låtsas om det som för så många är så uppenbart? Är vi rädda för att argumenten inte räcker till?
Vi säger naturligtvis att vi vill föra en öppen, ifrågasättande diskussion om alkohol med våra ungdomar, men underförstått har det alltid varit meningen att de omyndiga i slutändan skall acceptera vuxenvärldens ståndpunkt.

Syftet med denna text är inte uppmuntra ungdomar att supa. Här diskuteras heller inte grupptryck, olycksstatistik eller solidaritet. Syftet med den här ledaren är att ställa två frågor:
Är vi ärliga?
Och vad måste vi offra för att precis alla minderåriga ålänningar lydigt skall hålla sig inne på Rockoffområdet, medan deras föräldrar (storebrorsor?) smyger runt bland buskarna i Stadshusbacken?

Fredrik Sonck

fredrik.sonck@nyan.ax