DELA

Hundarna i Vondelpark

Jag har alltid varit hundrädd. Mera förr, mindre i dag. Har aldrig haft hund, vet inte hur de agerar och reagerar, är inte heller särskilt intresserad av att lära mig. Svårt för hundälskare att begripa, jag vet.
Av förståeliga skäl är jag mera rädd för stora hundar än för små. De små når kanske inte min hals eller ansikte även om de skulle hoppa högt.
På gångstigen runt stadens stränder rör jag mig ofta, både promenerande och joggande. För det allra mesta har folk jag möter sina hundar kopplade och det är ju bra. Trots det drar jag mig gärna åt sidan för att jyckarna inte plötsligt ska vända på huvudet och nafsa när vi möts.
Man vet ju aldrig.

Som joggare är man i riskzonen. Hundarna kanske tror att man är ett rådjur – i mitt fall en ganska gammal och långsam get – och jaktinstinkten löses ut. Där står man sen med sin skånk i ett hundgap när man minst anar det.
Själv har jag inte blivit biten. Men det har en familjemedlem råkat ut för, och också andra i hans löpargäng. En gång störtade en hund upp ur vattnet vid Gröna udden och hakade sig fast i benet i den löpare som sprang sist i skocken.
Sånt är ju aldrig kul. Men hundens fel är det inte. Felet sitter i andra ändan, hos den som förutsätts hålla i kopplet.
Därför ska jag nu berätta om hundarna i Vondelpark.

Varje gång en storstad besöks – sommarens cykelresa gick till Amsterdam och trakterna omkring – ska det joggas i åtminstone en park. Vondelpark är stor med planteringar och träd och många slingriga gångvägar.
Hjärtat tog ett skutt i bröstet när jag och min medjoggare upptäckte att det fanns massor av hundar i parken och att ingen var kopplad. Men det visade sig snabbt att vi inte alls behövde vara på vår vakt. Hundarna – varenda en – brydde sig inte det minsta. Varken om oss eller om andra lösa hundar.
De bara sprang på sina egna vägar. Nosade på sina dofter. Återvände på en vissling från husse eller matte. Hur behändigt som helst.
Det är sannerligen att vara streetsmart. Att också hundar kan vara det var en nyhet för mig.

Vi kom oss aldrig för att fråga hur ägarna hade burit sig åt för att få hundarna att bete sig så okomplicerat. Kanske det helt enkelt är så, som också med invånarna i Amsterdam, att det finns så många hundar och människor på så liten yta att man helt enkelt inte kan ta notis om alla för då hinner man inte med något annat i livet.
Men hur ska man få åländska hundar att bete sig likadant?

Kanske kunde lösningen vara en obligatorisk kurs för att hundar och ägare ska lära sig det som jyckarna i Amsterdam kan? Den som visar upp intyget kan slippa hundskatt medan de som vägrar kursa får betala, och så ordnas repetitionskurser med jämna mellanrum där streetsmartheten testas.
Lagstiftare, ohoj! Vad väntar ni på?