Högt pris för okunskap
Rasism, sexbrott, familjevåld, missbruk …
Det förekommer över hela världen. Men många tror att dessa och andra hemskheter antingen inte sker, eller i alla fall inte i sådan stor omfattning. Eller åtminstone inte på Åland. Och om de gör det så är det säkert offrets eget fel.
En sådan skadlig världsbild underminerar arbetet för rättvisa för alla.
Bra saker händer bra människor. Dåliga saker händer dåliga människor. Det kan summera idén bakom ”det rättvisa världs”-perspektivet som förklarar attityder som förminskar eller förringar allt från våld till diskriminering.
Det är en skrämmande världsbild sprungen ur osäkerhet. Biprodukten är en värld där offer svartmålas och skadliga strukturer bibehålls.
”Om svarta liv vill ha betydelse, då ska svarta liv ta itu med sitt liv, plugga hårt, arbeta och tjäna sina egna pengar i stället för att förlita sig på välfärd”.
Det skrev nöjesprofilen Alexander Bard i en uppmärksammad tweet nyligen som ledde till att han fick kicken från sin programledartjänst på Tv4. Hans utspel i Black lives matter-debatten är ett exempel på en teori som benämns ”den rättvisa världen”.
Teorin är i princip en förvrängning av konceptet karma. Ett synsätt som tar uttrycket ”som man bäddar får man ligga” till nya höjder. Svindlande, falska höjder.
Teorin, som identifierades för cirka trettio år sedan, strävar till att förklara varför vissa människor tenderar att skylla på offret. På engelska kallas den “The Just World Hypothesis”, hypotesen om den rättvisa världen.
Hypotesen förstärker känslan av trygghet, av att världen är en rättvis och förståelig plats.
Men världen är allt annat än rättvis och förståelig. Varje dag, varje sekund drabbas oskyldiga människor av hemska saker.
Den senaste tidens Black lives matter-demonstrationer har belyst en vidsträckt och mångbottnad rasism samtidigt som många, liksom Bard, velat vända ett negativt strålkastarljus tillbaka på offren.
Här på Åland har engagemanget också ifrågasatts. För vi har väl ingen rasism, eller? Det skulle gå emot bilden av Åland som en rättvis, idyllisk plats.
”Jag har förståelse för att diskussionen om vitt privilegium kan vara känslig”, säger Danielle Lindholm som nyligen intervjuades i Nyan i en artikel där hon bland annat berättade om den vardagsrasism hon upplevt som svart kvinna på Åland.
Men kanske är det mer än känsligt. Om erkännande av rasism raserar ens bild av en rättvis och trygg värld blir det mer förståeligt varför många vill hålla kvar vid naiva föreställningar.
Men priset för denna okunskap får offren betala.
”Det kan resultera i en bristande empati för de som kämpar med diskriminerande sociala, politiska och ekonomiska system, inklusive vuxna överlevare av familjevåld, hemlösa, de som lider av mental ohälsa eller missbruk och offer för våldtäkt, polisbrutalitet eller annat våld”, skriver psykologen Rebecca C Mandeville i ett blogginlägg på Psych Central.
Forskning vid bland annat Harvard visar att de som blint tror på en rättvis värld tenderar att vara starkt religiösa och mer konservativa, mer benägna att se upp till politiska ledare och existerande sociala institutioner samt ha negativa attityder mot underpriviligierade grupper.
Det finns en balans att sträva efter i vår syn på rättvisa. En där vi fortsättningsvis kan hoppas och arbeta för en rättvis värld medan vi samtidigt kan erkänna att hemska saker också händer goda människor. Och att de även händer på Åland.
Varje gång man finner sig i en situation där man avfärdar systematiskt våld och förtryck eller skuldsätter offer bör man stanna upp och tänka till. Att reflektera över sin egen syn på rättvisa, sina rädslor och fördomar kan vara jobbigt, men ack så nödvändigt.
Speciellt då det är någon annan som får betala priset för vår okunnighet.
