Högre klumpsumma när vi blir fler?
Riket öppnar för högre klumpsumma, kunde lantrådet Camilla Gunell (S) och finansminister Roger Nordlund (C) rapportera efter ett besök i Helsingfors nyligen. Ett trevligt besked.
Men det intressanta är att man tydligen har fått in befolkningsrelationen i resonemanget.
Det har sedan länge från åländsk sida hävdats att beräkningen av klumpsumman – de pengar Åland får tillbaka av skatterna som betalas till staten – behöver justeras eftersom förhållandena har ändrats sedan 1990, när man gick in för 0,45 procent av statens inkomster.
Ett av argumenten de senaste åren är att Ålands befolkning har ökat mer än Finlands som helhet och att Åland därför behöver mera pengar. Det låter logiskt. Men det var inte befolkningsrelationen som dikterade avräkningsgrunden, den fanns med mest på sidan om. Det var annat som avgjorde.
Arbetet med den ”nya” självstyrelselagen, den som trädde i kraft 1993, inleddes 1972 med en åländsk kommitté, som i sitt betänkande 1978 föreslog att Åland får ta över beskattningen. Den följdes av en åländsk parlamentarisk kommitté, som tog in befolkningsrelationen. Om skatterna på Åland gav mindre än befolkningsandelen ökad med 13 procent av statens skatteinkomster så skulle staten kompensera Åland med mellanskillnaden.
Efter detta fick en så kallad blandad kommitté Åland – riket, Ålandskommittén, ta sig an revisionen av självstyrelselagen. Där försvann beskattningsrätten, men Åland skulle få en klumpsumma, en viss andel av statens skatteinkomster att fritt budgetera. Det här var en besvikelse för en del, men samtidigt en stor förbättring jämfört med det då rådande systemet, där lagtinget i sin budgetering helt var bundet till rikets budget, moment för moment.
Ålandskommittén föreslog att Åland skulle få 0,48 procent av rikets skatteinkomster. Här hade man noterat att befolkningens andel av hela landets låg mellan 0,47 och 0,48 procent åren 1973 – 1988. Men avräkningsgrunden på 0,48 procent fick man fram genom att se hur stora anslag Åland hade fått ett antal år bakåt i tiden. För åren 1975 – 1984 var andelen 0,4564 procent, för åren 1978 – 1982 0,4796 procent och för åren 1978 – 1988 0,4425 procent.
Ålandskommittén valde perioden 1978 – 1982 och en avräkning baserad på 0,48 procent.
Förslaget kom till finansministeriet, som under åländska protester sänkte relationstalet till 0,45 procent. Man konstaterade att den åländska procentuella andelen av statens inkomster hade varit lägre åren efter 1982, där Ålandskommittén satte gräns. Man räknade också fram att Åland för år 1989 enligt det nya systemet och med 0,45 procent skulle fått 135 miljoner mk mer än med det gamla. 0,48 procent skulle helt enkelt ha blivit för mycket enligt finansministeriets och regeringens åsikt.
Den här 0,45 procentiga avräkningsgrunden har alltså väldigt litet med befolkningsandelen att göra. Men andelen nämns ytterligare en gång. Skattegottgörelsen, som Åland får om skatterna från Åland är klart högre än från riket, faller ut när man passerar gränsen 0,52 procent. ”… skall få ett förhöjt anslag om skattenivån i landskapet ligger ca 8 procent över den nuvarande befolkningsrelationen 0,48 procent.”
I självstyrelselagen nämns flera omständigheter som kan påverka en ändring av avräkningsgrunden. Lagen nämner ändrade budgeteringsprinciper, överföring av nya behörigheter till eller från Åland, om det blir väsentligt dyrare att nå självstyrelsens syften eller om förvaltningen belastas av betydande utgifter, som inte kunde förutses när lagen stiftades. Men inget om befolkningsandelen.
Så om man nu från åländsk sida får med den biten i resonemanget, en bit som inte kräver några invecklade uträkningar, kan det helt klart resultera i en större klumpsumma. För i år kunde det handla om i runda tal 20 miljoner euro om man beaktar att avräkningsgrunden inte är lika hög som befolkningsandelen.
Men man måste samtidigt bereda sig på att skattegottgörelsen minskar, eftersom den då också måste justeras i förhållande till befolkningsrelationen.
