DELA
Foto: Wikimedia Commons

Högoddsarnas tid

I dag måndag utlyses antagligen nyval i Storbritannien. Eller inte.
Ingenting tycks ju numera riktigt gå att förutsäga i politiken, har de senaste tio åren visat oss.

Bara en dåre ger sig på politiska förutsägelser nuförtiden. Det är till exempel omöjligt att på förhand veta hur utvecklingen i Storbritannien ska fortsätta.

Spekulationerna om hur premiärminister Boris Johnson ska kunna ta tillbaka initiativet i sin kamp för ett avtalslöst utträde ur EU – en så kallad ”no-deal brexit” – är många. Ska han försöka utlysa nyval en andra gång, i hopp om att arbetarpartiet Labour denna gång ska ge sitt bifall? Labours ledare Jeremy Corbyn antydde förra veckan att han skulle kunna gå med på det, om bara lagförslaget om förbud mot en no-deal brexit före den 31 oktober hade trätt i kraft.

Mot slutet av veckan började dock andra signaler komma från Corbyns krets. Kunde man verkligen lita på Johnson? En del bedömde risken som för stor att premiärministern med den vansinniga frisyren skulle hitta på något nytt ofog i samband med ett nyval, för att kunna krascha ut ur EU avtalslöst. Tilliten i den brittiska politiken mellan partierna – och mellan de enskilda politikerna – tycks numera obefintlig.

Detta misstroende hettar upp rykteskvarnarna ytterligare. Månne Johnson bara struntar i den nya lagen, för att tvinga över den politiska kampen till domstolarna? Ska han utlysa en förtroendeomröstning om sig själv, för att tvinga Labour att välja mellan att ge honom sitt stöd eller gå med på nyval? Eller har han något ännu värre gömt i rockärmen?

Det kan vara värt att begrunda hur vi hamnade här – och vad de senaste årens utveckling säger om framtiden.

Allt handlar om högoddsare – osannolika utfall. Ända sedan Barack Obama, enligt amerikanska definitioner en ”svart man”, vann presidentvalet 2008 är det sådana vinnare vi fått vänja oss vid. John McCains osannolika val av Sarah Palin till republikansk vicepresidentkandidat i samma val var av samma art, likaså hela bandet av dårfinkar som sedan hamnade i kongressen i den så kallade Tea Party-rörelsen.

Vi behöver kanske inte påminna om president Trump? Brasiliens Bolsonaro? Eller Filippinernas Rodrigo Duterte? Färgstarka och folkliga enligt vissa, skränande populister enligt andra. Men högoddsare var de allihopa – innan de vann.

Dåvarande brittiske premiärministern David Cameron bedömde nog risken som obefintlig för att något skulle gå snett, när han 2016 utlyste folkomröstning om brexit för att bli av med den besvärliga högerfalangen i sitt parti. Tji fick han.

På samma sätt trodde nog hans efterträdare Theresa May att inget kunde gå snett när hon utlyste nyval ett år senare för att stärka sina aktier – och sedan blev hängande kvar i regeringsställning enbart med stöd av nordirländska DUP.

Och på andra sidan den brittiska politiken? Nuvarande Labourledaren Corbyn hade oddset 1 på 200 när han började sin kampanj för att bli partiledare …

Ingenting följer sannolikheten längre, åtminstone inte i vedertagen bemärkelse. Det är som om en osynlig himlakropp utövade en stark gravitationskraft på de politiska skeendena, från en hemlig plats i universum. En kraft, vars senaste produkt heter Boris Johnson. Och vars bieffekt är en total brist på förtroende, såväl inför det politiska spelet som inuti det.

Så hur blir det med britterna? Ett nyval är nog oundvikligt. Om den nya lagen om högoddsare gäller kan nästa premiärminister mycket väl heta Nigel Farage, högerspökenas högerspöke i Storbritannien och svuren motståndare till det mesta han uppfattar som oengelskt – och näst största parti kan bli den nuvarande eviga trean, Liberaldemokraterna. Där är i alla fall de tydligaste motpolerna i brexitfrågan.

Och hur länge dröjer det sedan innan skottarna drar sig ur Storbritannien? Och Nordirland? Riskerar United Kingdom att inom ett par år bli en rumpstat, bestående av England och Wales?

Bara en dåre ger sig på politiska förutsägelser när högoddsarna regerar.