Hjälpbehovet kommer bara att öka efter pandemin
I spåren av coronapandemin kommer vår medmänsklighet och solidaritet sättas på prov. Både globalt och lokalt.
Det innebär bland annat att kommunerna och landskapet måste ta sitt ansvar för våra mest sårbara och utsatta.
Hungersnöd, ekonomisk kollaps, en vaccineringskris av exempelvis polio och mässling och ett ökande vårdbehov av sjuka. Det står stora delar av världen inför i spåren efter coronapandemin.
Men även på lokalt plan orsakar permitteringar, turistbortfall, isolering och en dyster ekonomisk prognos en osäker och orolig höst för många.
FN:s livsmedelsprogram WFP varnar för en hungerkatastrof och bedömer att den ekonomiska kris som coronapandemin orsakat kan få som följd att antalet människor som lider akut matbrist i världen kan fördubblas i år, till 265 miljoner.
I Syrien där 9 miljoner människor inte har råd att äta sig mätta har priset på bröd fördubblats de senaste veckorna på vissa platser i landet. I Jemen där bristen på mat och vård är akut sedan länge gör coronaviruset läget ännu värre. I världens största flyktingläger i Cox’s Bazar, Bangladesh, kämpar man för att covid-19 inte ska spridas bland de trångbodda flyktingarna. Det konstaterar Röda Korset som är på plats i 192 länder för att erbjuda hjälp. Hjälp som redan länge behövts, men behovet har intensifierats på grund av coronakrisen.
Enligt FN behöver cirka 168 miljoner människor nödhjälp i år. Finland hör till de stater som konsekvent stöder humanitärt biståndsarbete i olika delar av världen och i mitten av april aviserades att man ökar summan. Det totala beloppet uppgick under våren till 72,5 miljoner.
”Coronakrisen visar hur beroende världens stater är av varandra. Den här krisen kan vi inte lösa utan internationellt samarbete” sade utvecklings- och utrikeshandelsminister Ville Skinnari.
Men också på hemmaplan ökar hjälpbehovet. Isoleringen har lett till att allt fler finländare söker hjälp på grund av ökat våld i hemmet. Även alkohol- och drogmissbruket ökar.
På Åland kom i veckan den glada nyheten om att Matbanken öppnar igen. I juni körde man ut matleveranser med hjälp av församlingarnas anställda men nu är det hämtning på plats som gäller. Man uppger från organisationens sida att man har ett gott samarbete med matbutiker och även får donationer från privatpersoner. Man har fått Paf-stöd för 2020 och tänker söka på nytt i höst. Förhoppningsvis får man mer än de förhållandevis fjuttiga 16 500 man beviljades i år.
Matbanken är en ideell verksamhet och hjälpen koordineras via kyrkans diakoni. Det är en fantastisk insats som görs, men det är beklagansvärt att ett sådant viktigt och tungt arbete faller på den tredje sektorn. Som Emma Harald konstaterade i en ledare i början av året: ”givmildhet i all ära, men välfärd är politik”. Det tunga lasset att stötta våra mest sårbara medborgare ska inte falla i frivilliga händer. Här måste både landskapet och kommunerna ta sitt ansvar.
Läget kommer antagligen bara att bli värre till hösten.
”Ännu i coronatider har vi inte sett någon skillnad bland de långtidsbehövande. Det kommer först senare”, säger Ann-Lis Biström, diakonissa i Jomala kommun.
Hon och diakoner i andra församlingar förbereder sig för ett ökande hjälpbehov. Biström säger att hon skäms över att kommunen inte kan erbjuda förmånliga bostäder till personer i ekonomiskt trångmål.
En sådan situation såg vi prov på i torsdags när tidningen Åland rapporterade om en hemlös man i Eckerö som erbjudits tält och sovsäck istället för bostad. Så ska det inte gå till. Ålänningarna måste garanteras ett skyddsnät, ett nät som inte får vara håligt i vissa kommuner.
Det skyddsnätet omfattar även psykiskt stöd. Här utgör Pelaren en viktig resurs, men alla kommuner bidrar inte till verksamheten. Det ger negativa ringar på vattnet i det åländska välmåendet.
Vi har haft en tuff vår, en tuffare sommar och lär gå en ännu tuffare höst till mötes. Nu är det dags att prioritera välfärden, i alla kommuner, i hela landskapet. Ingen får trilla genom maskorna i nätet.
