DELA
Foto: Foto: PRIVAT<07_Bildrubrik>LÄTT PINSAMT Det kan man lugnt säga om Högsta domstolens utlåtande efter att den har granskat landskapslagarna om socialskyddet.

Håller lagarna godkänd nivå?

Olycksfall i arbetet. Lever inte upp till de krav grundlagen ställer.

Bristerna i rättsläget i landskapet beror inte på de föreliggande landskapslagarna utan har andra orsaker.
Man kan lugnt påstå att Högsta domstolens granskning av sociallagstiftningen – se artikel i gårdagens tidning – inte är någon smickrande läsning.

”Lever inte upp till de krav grundlagen ställer.” Och vilka krav ställer grundlagen?

Alla, som inte förmår skaffa sig den trygghet som behövs för ett människovärdigt liv har rätt till oundgänglig försörjning och omsorg. Var och en skall genom lag garanteras rätt att få sin grundläggande försörjning tryggad vid arbetslöshet, sjukdom, arbetsoförmåga och under ålderdomen samt vid barnafödsel och förlust av en försörjare. Slutligen stadgas att det allmänna, enligt vad som närmare bestäms genom lag, ska tillförsäkra var och en tillräckliga social-, hälsovårds- och sjukvårdstjänster samt främja befolkningens hälsa.

Ytterligare stadgas att det allmänna också ska stödja familjerna och andra som svarar för omsorgen om barn så att de har möjligheter att trygga barnens välfärd och individuella uppväxt.

Allt detta nämner Högsta domstolen i sitt utlåtande.

Utlåtandet kan inte tolkas så att den åländska sociallagstiftningen är underkänd på alla dessa punkter, det skulle vara för bedrövligt.

Det måste tolkas så att lagstiftningen inte är tillräckligt klar, att det finns någonting som kan ifrågasättas eller få medborgarna att tvivla på samhällets vilja eller förmåga att ta hand om sina invånare.

Men så kommer den litet konstiga formuleringen: ”Den lagstiftning som nu är föremål för kontroll faller emellertid under landskapets lagstiftningsbehörighet.” Nästan som om HD skulle anse att man kan ställa lägre krav på åländska lagar än på riksomfattande lagar. Så kan det inte vara tänkt.

Och så skriver HD också att bristerna i rättsläget i landskapet inte beror på de föreliggande landskapslagarna (de som var tänkta att stoppa den nya sociallagstiftningen i riket att träda i kraft här) utan har andra orsaker.

Det finns alltså brister i rättsläget i landskapet, men eftersom det är så ålänningarna vill ha det och eftersom HD i det här specifika fallet inget kan göra för att rätta till läget, så får det vara som det är?

Vad lär vi oss av detta?

Dels att den blandade behörigheten inom lagstiftningen kräver ständig uppmärksamhet för att det inte skall bli som det blev. Dels att det kanske är skäl att se till att det vi har att besluta om fungerar innan vi gapar över mer. Men så får man antagligen inte säga.