Håll huvudet kallt
Kan USA:s avhopp från klimatavtalet leda till något gott?
Sällan, om någonsin, har klimatförändringen diskuterats så mycket som nu. Tyvärr av helt fel anledning. USA hoppar av klimatavtalet som slöts i Paris i november 2015. Det meddelade landets president Donald Trump i slutet av förra veckan.
Avhoppet var väntat. Under presidentvalskampanjen var Donald Trump tydlig med att han tänker dra sig ur överenskommelsen. Det fanns inga skäl för honom att svika det löftet. Det passade som hand i handske för den politik han företräder; det amerikanska folkets intressen bör prioriteras fram om alla andra, oavsett vilka följder det har för alla andra. Det är kärnan av populismen. Att ställa människor mot varandra och hävda att den gruppen man själv företräder är bortglömd eller hotad.
Visst är det lätt att tappa hoppet. Att USA drar sig ur klimatavtalet är ett bakslag. Det skickar fel signal till alla andra länder.
Men det raserar inte överenskommelsen. 194 länder är fortfarande med på tåget. Nu gäller det att hålla fast i den här känslan av beslutsamhet om att vi måste kämpa tillsammans för att få ner koldioxidutsläppen. Lätt blir det inte.
När det väntade beskedet om USA:s avhopp slutligen kom på torsdagskvällen var resten av världens ledare inte sena med att uttrycka sin besvikelse. Sällan har resten av världen så enat kritiserat USA:s president.
Omvärldens reaktion väcker hopp för att ambitionsnivån mot klimathotet nu ska höjas. På grund av Trumps beslut har frågan om klimatförändringen åter lyfts upp på dagordningen. Forskare och experter får utrymme i medierna och förklarar varför det är viktigt att vi agerar nu. Vikten av att hålla klimatfrågan högt på dagordningen ska inte underskattas. I samband med rapporteringen kan det knappast ha blivit oklart för någon att klimatförändringen är mycket mer än en miljöfråga. Klimatet är i högsta grad en ekonomisk, säkerhetspolitisk och social fråga som kräver globala lösningar.
När USA nu abdikerat från tronen om världens ledare mot klimatförändringen bildas ett vakuum. Tysklands förbundskansler Angela Merkel och Frankrikes president Emmanuel Macron har redan lovat att fortsätta arbeta mot klimatförändringen. Samtidigt har världens enskilt största nedsmutsare Kina nu möjlighet att ta på sig ledartröjan. I Svenska Dagbladet konstaterar Kina-analytikern Kristina Sandklef (4.6) landet lider av enorma miljöproblem. Åtgärdas de inte är det kommunistiska partiets maktposition hotad, vilket partiet insett. Därför arbetar man nu med klimatfrågan.
Att Kina nu ska gå i bräschen tar för sig på den internationella arenan är inte inte oproblematiskt. Landet är inte en demokrati och spelar fortfarande enligt egna regler. Om Europa och Kina lyckas hitta en gemensam väg i kampen mot klimatförändringen är det ändå mycket positivt.
Nyligen bortgångne professor Hans Rosling listade (dn.se 18.12.2015) miljöhotet som det enskilt största hotet. Längre ner på listan finns krig, finansiell instabilitet och extrem fattigdom. Possibilisten Rosling såg ändå flera möjligheter. Han lyfte fram behovet av forskare som uppfinner ny teknik. Han krävde regleringar som tar fram ny teknik och tvingar bort den gamla. Han hoppades också på skatteteknik som uppmuntrar oss att använda ny, mer miljövänlig teknik. Dessutom ansåg han att vi i den rikaste delen av världen måste vara beredda att ändra våra egna beteendemönster.
Det gäller i allra högsta grad också Åland. Vi bor i ett kallt klimat, äger och kör många gamla bilar, mumsar i oss relativt mycket kött och har ett anmärkningsvärt stort matsvinn. Med den höga levnadsstandard som den absoluta majoriteten lever i har också vi som privatpersoner och som samhällsmedborgare ett ansvar. Omställningen kommer kosta engagemang och pengar. Dags att lägga i en ny växel.
Teckning: Tomas Enqvist
