Gud, kulturen och hormonerna
Halva mänskligheten förfördelas, utnyttjas och plågas regelmässigt.
Är 2020 året då vi säger: det är nog nu?
Klockan 21.20 på juldagen fick polisen i Kungsbacka i Sverige ett samtal. Den uppringande kvinnan hade fått hotfulla sms från sitt ex och kände sig orolig. En patrull sändes till hennes bostad.
Men väl på plats slöt sig de utryckande poliserna till att ingen fara förelåg. Mannen var inte känd sedan tidigare, fanns inte i några register och ”hade inte ens böter”, som polisens presstalesperson efteråt uttryckte saken. Så patrullen återvände till stationen utan åtgärd.
Ett par timmar senare var kvinnan död, ihjälslagen av den skötsamme, ostraffade mannen.
Poliserna borde naturligtvis ha vetat bättre. Rent statistiskt är det nämligen bland det farligaste en vuxen, frisk kvinna kan ta sig för, att göra slut med sin manlige partner. 17 finländska kvinnor dog av detta år 2018, och 13 svenska. Siffrorna ligger någonstans där för det mesta.
Det brukar påstås att motivet i dessa fall ofta är ”svartsjuka”.
– Men det skulle vara mer ärligt att tala om att män anser sig ha äganderätt till kvinnor de har eller har haft en relation med, en rätt som ger dem makten att utsätta kvinnor för våld och även avsluta kvinnors liv, säger kriminologen Maria Normann, lektor i socialt arbete, till Yle.
Så är det förstås. Överallt, dessutom. Begrunda EU-statistiken. 50 dödade kvinnor i veckan. Eller: en kvinna var tredje timme, dygnet runt, sju dagar i veckan.
Hur är det globalt sett? Svar: 1 000 kvinnor i veckan dödas av sina partners. Eller 142 kvinnor om dagen. Eller sex stycken i timmen.
Så där kan man hålla på. Men varför bara titta på dödsoffren? Globalt sett har ju var tredje kvinna utsatts för fysiskt eller sexuellt våld, oftast av en partner. Enligt Unicef har 15 miljoner flickor i åldern 15 till 19 har haft sex mot sin vilja.
För att inte tala om trakasserierna. Inom EU uppskattas mellan 45 till 55 procent av kvinnorna ha upplevt sexuella trakasserier efter att de fyllt 15 år.
Och så har vi traffickingoffren.
Och så har vi hedersförtrycket.
Och så har vi tvångsäktenskapen, hustrubränningarna och könsstympningarna. Massvåldtäkterna och hushållsslaveriet.
Eller – där man slipper dylikt – lönediskrimineringen, tafsandet, glåporden, objektifieringen och den generella, diskreta underordningen.
Kort sagt: överallt, jorden runt, pågår ständigt, i varje sekund, ett låg- eller högintensivt förtryck av kvinnor.
Ibland åberopas gud. Ibland skyller man på kultur, ekonomiska eller sociala förhållanden. Ibland tillgrips fysiologiska förklaringsmodeller. Endast kvinnor har hormoner, tycks en del tro.
Men förtrycket har knappast med något av ovanstående att göra. Det vore ju konstigt om den enda konstanten i detta hav av variabler är att det alltid är kvinnorna som drar det kortaste strået?
Nej, det handlar om makt. Männen har den och tycks inte vilja ge upp den så lätt. Inte så länge man kan skylla på gud, kulturen och hormonerna.
Hösten 2017 slog #metoo ut som en doftande, taggig ros. Inte för att övergreppen plötsligt tagit sig epidemiska proportioner eller något särskilt skandalöst uppdagats just då. Utan bara för att västvärlden nått en diskret tipping point, en brytpunkt där något plötsligt gick tvärt av efter att ha belastats under lång lång tid.
Sådant händer trots allt mer och mer, i vår hypermediala, viralbenägna värld. Tänk om det kunde hända igen, när vi inser att vi i varje stund är omgivna av ett globalt människoförtryck av hisnande proportioner? När alla män och kvinnor inser hur rätt George Orwell hade när han sa: ”När en skandal är permanent blir den osynlig”?
Tänk om 2020 kunde få vara året då könsrevolutionen inleddes?
Källor: Institutet för hälsa och välfärd, AFP, Euronews, UN Women, The New York Times
