Grattis Åland, nu har vi också ett!
Det kan kanske ses som en merit och ett tecken på att Åland faktiskt kan räknas som ett eget land, att vi nu också ska begåvas med ett främlingsfientligt parti.
Den känns uttjatad och som en storm i ett vattenglas den här flyktingdebatten. Man tror och hoppas att det bara är några få som hörs mycket på debattsidorna och i sociala medier.
Stephan Toivonen, som sitter i Portugal som en puppet master och styr debatten på Åland, säger sig nu fått tillräckligt många med sig för att bilda ett parti och ställa upp i lagtings- och kommunalvalet. Frågan är varför en grupp människor, som vill begränsa möjligheterna att flytta till Åland, ska sälla sig till en person som bor i Portugal, men kan tänka sig att flytta till Åland om han blir invald i lagtinget.
Det är något som haltar i logiken där.
Toivonens massutskick till alla åländska hushåll under våren och försommaren har väckt starka känslor, framför allt hos dem som är emot hans polemik. Bilder på brinnande papper och uttalanden om ”skit i brevlådan” har synts i flödet.
Det är lätt att avfärda personer bakom främlingsfientliga partier och företeelser som lågbegåvade och allmänt missanpassade. Tyvärr är inte fallet alltid så. Det finns lågbegåvade personer i alla partier, liksom högbegåvade och medelbegåvade.
Men det är ett faktum att man på Åland, i dag, ska ha gott om skinn på näsan för att gå ut med främlingsfientliga åsikter offentligt. Det visar insändarsidorna där stormen mot Toivonen och Daniel Lampinen gått het.
I ett val kan vem som helst i tysthet lägga en röst på vilket parti man vill. Man behöver inte stå upp och försvara sina åsikter utan låta dem med mer smort munläder göra det. Så som det är för alla partier. Man kan bara hoppas att det visar sig att understödet för Toivonens parti blir så lågt att man inte ens kan registrera sig som en politisk förening.
Om partiet blir verklighet, kan man bara hoppas att understödet inte är tillräckligt stort. Och om understödet är tillräckligt stort för en eller flera stolar i lagtinget, kan man bara hoppas…ja vadå?
De redan etablerade partierna ska inte underskatta de främlingsfientliga strömmarna i samhället, som kommer som ett brev på posten (i detta fall bokstavligt talat) när samhället utsätts för någon slags kris. Det är dags att träda ut ur garderoben och säga vad man tycker. Senast när Åland röstar i oktober kommer facit på vad ålänningarna egentligen tycker. Det talas om att inte gå i svaromål eller man ska tiga ihjäl strömningarna, men är det inte då bättre att säga emot, gång på gång, så att ingen tror att detta är vad gemene man tycker?
Det var inte länge sedan vårt eget land behövde en tillflyktsort för flyktingar undan krigets fasor. Då fick vi hjälp.
Vi, som inte är främlingsfientliga, måste gång på gång visa vad vi står för. Vi måste säga emot. Med samma envishet som Toivonen och Lampinen visar statistik över ”högsriskländer”, deras befolkning och deras beteende, måste vi hävda att alla människor har lika värde och att vi på lilla Åland kan hjälpa människor på flykt.
