Granskaren måste också våga bli granskad
En tidning som kritiserar offentlighetsprincipen låter helt osannolikt.
Men det är precis vad som hände på en ort i Sverige och som fick de sociala medieaktörerna att sätta kaffet i halsen.
I fredags kunde man följa ett par på microbloggen Twitter i realtid medan de födde fram sina tvillingar. Minut för minut twittrade paret om fostervatten, värkar och allt annat som hör en förlossning till.
Så långt har vi nått med de sociala medierna i dag.
Förra veckan påbörjades samtidigt en debatt som taggades, märktes, som bland annat #kgate på Twitter. Kommunchefen i Katrineholm, Mattias Jansson, fick ett dussin frågor mejlade till sig från tidningen Katrineholmskuriren. Frågorna handlade bland annat om hans aktivitet på olika sociala medier, om tiden han lägger ner på dem under arbetstid är befogad och hur det bekostas.
Reportern hade dessvärre en illa dold vinkel. Många av frågorna var intressanta, jag förstår fullständigt vad hon var ute efter, men ställda på ett något illvilligt sätt. Jansson lade ut alla frågor på sin blogg och bad sina läsare om åsikter.
Det var inte populärt. Twittrare, bloggare och facebookare understödde förvisso honom men Katrineholmskuriren och oppositionspolitiker på samma ort förbannade honom för publiceringen.
En viktig diskussion om offentlighetsprincipen rasade under dagarna. Hur kan en tidning, som alltid är för, plötsligt vara emot den när det gäller dem själva? Granskarna måste också våga blir granskade, väl?
Om Mattias Jansson gjorde rätt är inte helt självklart. Som journalist skulle jag tycka det var jobbigt att få mina frågor publicerade i offentliga rum. Främst, ur åländsk synvinkel, för att jag inte vill att lokalkonkurrenten ska veta vad jag pysslar med innan storyn är tryckt. Eller för att den granskade kanske får en chans att sopa undan spåren. Och inte vill jag riskera att visa att jag inte riktigt tänkt igenom min vinkel ordentligt, alla har vi sämre dagar.
Sett i ett annat perspektiv gjorde han rätt. Intentionen kanske var härskarteknik, som ledarskribenten för Katrineholmkuriren misstänkte att det var, men Mattias Jansson kanske också helt seriöst ville dela frågorna med andra aktörer på den sociala mediemarknaden. De som är aktivast är de som vet bäst vad syftet är med företeelsen.
Ur allt blossar dessutom en annan vinkel fram, en ny möjlighet att publicera något riktigt bra. Plötsligt har tidningen något unikt att utgå från, om de bara skulle gå ur offerrollen och se alla uppslag som serveras.
En tidning eller en nyhetskanal håller inte i taktpinnen längre. År 2011 pågår något mycket större än varje enskild journalist. Det är en ny era för redaktionerna också, något att ta till vara på och lära sig mer om.
Ett samhälles mötesplats utgörs inte längre av en morgontidning till kaffet. Men kanske kan den fungera som ett nav, en summerande och kompletterande samlingsplats.
Kommunchefer, farmödrar, dagistanter och kockar har alla olika behov av flöde. Somliga uppdateras minut för minut via sina sociala medier, andra väntar på tidningen. Hur som helst måste vi hitta en form som fungerar för alla utan att vi trampar så snett som de gjorde i Katrineholm.
