Goda intentioner räcker inte
Enerexits verksamhetsår innehåller alla ingredienser för en politisk satirserie. Ett kommunalt bolag mångdubblar sina kalkylerade kostnader, styrelseledamöter betalar ut stora belopp till sig själva utan ägarnas vetskap och med i bilden finns en gammal dieselmotor som inte går att sälja.
Men än så länge har knappt någon höjt på ögonbrynen. Varför?
Låt oss backa bandet.
Enerexit bildades för att avveckla verksamheten i samband med fusionen mellan Mariehamns elbolag. Resterna av den olja som förvarats i en grotta skulle saneras och den gamla dieselgeneratorn säljas. Bolaget fick 200 000 euro och resten skulle finansieras genom försäljningen av generatorn. Kalkylen för saneringen av grottan var 76 000 euro. Styrelsen sammanträdde för första gången i januari 2019.
I september kunde Nya Åland avslöja att oljesaneringen hade blivit åtminstone fyra gånger så dyr som kalkylen. Bolaget hade svårt att betala sina räkningar och den gamla dieselgeneratorn visade sig vara svårsåld. Styrelseledamöterna hade dessutom bestämt att betala timersättning till sig själva – för operativt arbete. Beslutet att betala ut ett timarvode på 70 euro fattades i januari. I tisdagens Nya Åland berättar en av ledamöterna, Böge Holmberg, att styrelsen på mötet efter hade tagit upp problematiken med att betala ut arvode till sig själva och bestämt att de skulle ta upp det med stadsledningen. Sedan ”blev det lite slarv och så glömde vi bort det”.
Sune Axelssons firma har hittills fakturerat 21 140 euro för arbete och Böge Holmbergs firma har fakturerat 16 100 euro. För dessa 37 000 euro har Axelsson och Holmberg bland annat vaktat nedgången till bränslegrottan medan saneringsarbetet utfördes men de har också till exempel fakturerat för att skriva styrelseprotokoll. När advokatfirma Widman & Co granskade styrelsens arbete konstaterade byrån att Axelssons och Holmbergs firmor vid ett tillfälle har fakturerat för uppförandet av ett och samma styrelseprotokoll.
Widman & Co skriver i sitt PM till stadsstyrelsen att ingen av styrelseledamöterna anmälde jäv när beslutet om utbetalning till dem själva fattades och att ingen upphandling för arbetet har gjorts. Dessutom ska styrelseledamöterna ha fakturerat för arbete som gjorts innan Enerexit bildades. Advokatfirman konstaterar att det finns skäl att utreda om styrelseledamöterna har gjort sig skyldiga till missbruk av förtroendeställning och förskingring.
På en extra bolagsstämma i oktober visade det sig dessutom att det behövs 1,9 miljoner euro i tilläggskapital för att slutföra saneringen, demontera generatorn och röja upp. Det är slutligen oklart om grottan faktiskt behöver saneras i den utsträckning man har gått in för att göra nu.
För att uttrycka sig diplomatiskt är den samlade bilden av Enerexitstyrelsens förehavanden inte särskilt positiv. Men debaclet tycks ha tagits med ro, så pass att stadsstyrelsens ordförande berömde Holmbergs och Axelssons intentioner.
– Det är med gott syfte ni har gått in i det här uppdraget och försökt driva det vidare på ett för stan bra sätt. Sedan finns det några saker som vi inte varit nöjda med, det kunde inte fungera på det sättet att man är både beställare och utförare, så det finns saker som inte är bra naturligtvis – men strunt samma. Ni har gått in i det här med en absolut, enligt min mening, ärlig ambition att göra det bästa av situationen, sade stadsstyrelsens ordförande Tage Silander under bolagsstämman.
Senare förtydligade Silander att han inte menade att det skulle vara ”strunt samma” gällande ansvarsfrågan utan att man under stämman skulle fokusera på att tillsätta en ny styrelse.
Sedan när blev goda intentioner referensramen för hur vi bedömer förvaltning av offentliga medel? Håller mariehamnare som kan få ett påslag på sin elräkning med om att det duger att styrelsen nog har gjort sitt bästa?
Och när började vi avfärda expertutlåtanden som ”går inte att utesluta missbruk av förtroendeställning och förskingring” med strunt samma?
Frågan om ansvarsfrihet är obesvarad fram till den ordinarie bolagsstämman i vår, och då får vi hoppas att ägarna har fått klart för sig vad som har skett i Enerexit.
Om staden ska bolagisera verksamheter, till och med för att avveckla verksamheter, så måste staden också se till att tillsätta kompetenta styrelser. Det borde också vara klart att sätter man sig i en styrelse så är man ansvarig för styrelsens beslut, okunskap befriar inte styrelseledamöterna från ansvar.
Enerexit-debaclet stärker inte medborgarnas förtroende för hur offentliga verksamheter sköts, det är inte heller bra PR för bolagisering med politiskt tillsatta styrelser. Problemen i Enerexit borde ha kommit upp till ytan tidigare.
Staden borde dessutom ha markerat tidigare och mer kraftfullt att goda intentioner inte räcker när det gäller offentliga medel.
