Glorian allt mer på sned – för USA:s ”frälsare”
President Obama har gått från en förnyare och framtidsman till en Bushkopia.
Efter åtta år med George W Bush i Vita huset var världen trött på USA. Trött på Washingtons retorik om att om man inte var med dem, var man emot dem. Trött på krig, trött på tortyr och trött på synen på grundläggande demokratiska värderingar.
Så valdes Barak Obama till president. Han var den nya tidens ledare. Han var hoppet i det amerikanska mörkret. Han skulle lyfta USA till att bli den världsledare Bush bara kunde drömma om att hans Amerika skulle vara.
Blott nio månader efter att Obama svurit eden och blivit Förenta staternas 44:e president tilldelades han Nobels fredspris för sina insatser för att ”stärka internationell diplomati och samarbete mellan folk”, som det hette.
Det har, milt uttryck, runnit en del vatten under bron sedan dess. De som hoppades att Obama skulle leda in USA på en resa mot ett mer jämställt och fredligt land har många gånger fått se sina förhoppningar komma på skam. Framför allt slängs det mesta i fråga om samhällsmoral över bord när det kommer till kriget mot terrorismen.
Visst, Obama har gjort en del gott också. ”Obamacare” gick till slut igenom i kongressen och garanterar betydligt fler än tidigare vård för offentliga medel. En lika välbehövlig som rättvis reform i ett USA som blivit brutalt uppdelat mellan de som har gott om pengar och de som inga har.
Men frågan är om vårdreformen räcker för att rädda Obamas eftermäle när han lämnar Vita huset?
Ett av de tydligaste vallöftena den dåvarande senatorn från Illinois gav i sin första presidentvalkampanj var att stänga fängelset på Guantanamobasen på Kuba. Det har inte gjorts, och kommer inte heller att göras än på länge. Det handlar inte bara om fängelset som sådant, utan vilka antidemokratiska grepp det innebär. Då Guantanamo inte är en del av USA gäller inte amerikanska lagar. Lagar som stipulerar hur fångar ska behandlas, ha rätt till prövning av sin sak och ett adekvat försvar.
Basen tillhör inte heller något annat land. Lagmässigt faller fängelset i ett ingenmansland. Det visste regimen Bush, det kritiserade kandidat Obama. Men när kandidat Obama blev president Obama har det antingen blivit en för svår nöt att knäcka, detta med att flytta fångarna till amerikanska fastlandet. Eller så är det helt enkelt bekvämt att behålla fångarna i sina burar och orangea dräkter på Kuba. Långt ifrån allt vad offentliga rättegångar som kan avslöja tortyr och förnedring. Det är lätt att tro att det senare är sanningen.
Inte heller när det gäller krigsföringen mot terrorister går Obama fri från hård kritik. Hans myckna användande av drönare för att ta livet av folk – såväl amerikanska medborgare som andra – utan varken rättegång eller dom har många gånger om kritiserats internationellt.
Bryr sig presidenten? Icke. Han skickar glatt upp nya plan.
Terroranklagade fångar och drönare i all ära, de bryr sig gemene amerikan inte så mycket om. Mer borde de bry sig om det faktum att Obama i förra veckan använda en ansenlig del av sin presidentstyrka till att trycka igenom sin vilja i kongressen, då denna röstade för att NSA ska få fortsätta att avlyssna miljarder telefonsamtal och datatrafik.
Vita huset fick skrämselhicka när Edward Snowden blåste i sin vissla och avslöjade USA med spionbyxorna nere. Inte bara lyssnade de av misstänkt trafik i ledningarna. De lyssnade av nästan allt. Inklusive andra regeringar och EU.
Men det är inget som bekymrar nobelpristagaren och humanisten Obama. Uppenbarligen har han samma inställning som sin företrädare; att offra sin frihet är okej om det motiveras med att terror kan stoppas. Kränka den personliga integriteten utan ens ett uns av misstanke? Yes, we can!
Obamas gloria har ramlat på sned.
