Glöm inte Afrika när fotbollsfesten är över
Medan IFK Mariehamns kräftgång i Tipsligan fortsätter kan alla fotbollsvänner i alla fall glädja sig åt VM i Sydafrika.
Kvartsfinalerna bjöd på högdramatisk underhållning som lovar gott inför de allra sista matcherna.
Att fotbolls-VM ger den förbisedda kontinenten synlighet är bra, men vi borde inte glömma Afrika efter finalen.
I nyhetsrapporteringen i de nordiska riksmedierna brukar Afrikas utrymme vara synnerligen begränsat. Någon ynka procent av utrikesnyheterna handlar om Afrika. De största kakbitarna i diagrammen slukas av EU, nordamerikansk politik, asiatisk ekonomi och krig i mellanöstern.
Enstaka nyheter om aids, somaliska pirater, svältkatastrofer och kontextlösa inbördeskrig sipprar ibland igenom.
I år förbättrar fotbolls-VM statistiken, Afrikas sylighet ökar något. Åtminstone på pappret. För huvudrollerna i rapporteringen spelas ändå av Europa och de europeiska landslagen. Att dominera på fotbollsplanen är förvisso mer sympatiskt än att dominera som kolonialmakt, men vad som uppmärksammas, hur och varför kan vara värt en funderare.
I Afrika har förhoppningarna varit stora på att mästerskapet skall ge en uppdaterad, inte fullt så sorgsen bild av kontinenten. Men eftersom fotbolls-VM delvis är en sorts pseudoverklighet, starkt begränsad av tid och rum, är risken stor att omvärlden fortsätter ignorera Afrika – som enbart får tjäna som en exotisk fond för årets sommarunderhållning.
Tanken är inte att förstöra fotbollsfesten för någon. Men hur många vet så mycket mer om Elfenbenskusten än att det är hemlandet för ett antal skickliga spelare med stjärnan Didier Drogba i spetsen? Många har adopterat ett afrikanskt lag under VM och visst var det väl bittert att Ghana skulle falla ut i kvarten. Men hur många vet att Ghanas huvudstad heter Accra?
Idrotten kunde vara bättre på att öppna upp kulturer och samhällen än vad den de facto är. Massmedier kunde gott utnyttja uppmärksamheten kring ett mästerskap för lite folkbildning. Ur det perspektivet gjorde FST5 en kulturgäning genom att visa en serie om sju samhällsdokumentärer med fotbollen som genomgripande tema.
För visst kan ett VM vara en dörr. Och visst kan idrott vara politik på ett konstruktivt och förbrödrande sätt. Det har värdlandet Sydafrika visat tidigare.
Det var just efter apartheidtiden. Nelson Mandel var frigiven och hade valts till president. Rugbyn var det vita Sydafrikas stora sport och i den ovala bollen såg Mandela ett läkemedel för alla de sår som fortfarande blödde. Mandela jobbade hårt för rugby-VM i Sydafrika 1995 och för att den svarta befolkningen skulle ta rugbyn till sina hjärtan.
Evenemanget betraktas som en stor symbolisk framgång. Vita spelare lärde sig nationalsången på ursprungsbefolkningens språk, Sydafrika besegrade Nya Zeeland i en dramatisk final och Mandela kunde iklädd landslagströjan (som hade ett nationellt symbolvärde framför allt för de vita) gratulera spelarna till landets första VM-guld. Han skapade enighet och försoning och senare har det blivit både böcker och filmer om mästerskapet.
Vi borde inte tillåta oss att glömma Afrika när fotbollsfesten är över. Det gäller i synnerhet oss européer som har ett historiskt ansvar för den kontinent vi plundrat, föraktat och ömkat genom historien, men kanske aldrig respekterat.
Vi har faktiskt ett ansvar att försöka se bortom fotbollsarenorna. Det är självklart att Afrikas politiska och ekonomiska betydelse är marginell, att demokratiutvecklingen på kontinenten haltat. Men vi borde inte svika Afrika ytterligare en gång.
Alla har någon gång betraktat en världskarta. Sett den afrikanska kontinenten med sina karaktäristiska konturer i mitten. Fantiserat om lejon och savanner. Läst om hur européerna kartlade och delade upp kontinenten på 1800-talet.
Men trots att Afrika, mänsklighetens vagga, finns där i mitt på världskartan är det vi ser fortfarande en vit fläck.
