DELA
Foto: Javi Lorbada/Unsplash
Enligt FN-organet ILO har världen inte sett liknande prognoser vad gäller människors möjlighet att säkra sin egen inkomst sedan andra världskriget. Det gäller att höja blicken innan en humanitär katastrof är ett faktum.

Global solidaritet är viktigare än någonsin

Trots att många nu lider i kristider så går det inte att komma ifrån att vi är lyckligt lottade som lever i Norden. Med ett sådant välstånd kommer också ett ansvar.
I år är det viktigare än någonsin att prata om global solidaritet.

I vårt lilla hörn av världen har vi skapat ett samhälle som ser till att fånga upp de som riskerar att drabbas av arbetslöshet, sjukdom eller annan utanförskap. Vi har, tack och lov, ett system där inte bara de starkaste överlever.

Så ser det inte ut i resten av världen vilket märks för väldigt många, speciellt i tider när coronakrisen stänger både gränser och ekonomier.

Enligt FN-organet ILO (International Labour Organization) har 81 procent av världens alla arbetstagare, 2,7 miljarder människor, påverkats av restriktionerna som följer i pandemins fotspår. Det andra kvartalet i år beräknas andelen arbetade timmar ha minskat med motsvarande 195 miljoner heltidsanställningar.

För många finns inte sociala skyddsnät som tar vid när lönen inte kommer. Mer än hälften av de som kan drabbas, omkring 1,6 miljarder, är människor i den informella ekonomin. För många innebär arbetslöshet att inga pengar kommer in. För många är dessutom en ekonomisk buffert något att bara drömma om.

Enligt ILO har världen inte sett liknande prognoser vad gäller människors möjlighet att säkra sin egen inkomst sedan andra världskriget.

De som drabbas allra värst syns däremot inte i särskilt hög utsträckning i arbetslöshetsstatistiken. Enligt FN:s matsäkerhetsprogram befinner sig 820 miljoner människor i ett läge där de har svårt att få ihop tillräckligt med mat för dagen. Coronakrisen innebär förstås att många som har jobb blir av dem dem, men också att möjlighet att köpa och sälja mat för de pengar som ändå intjänas försvåras, för att inte säga försvinner i många delar av världen.

Chefen för matsäkerhetsprogrammet varnade för en dryg vecka sedan om en svältkatastrof av bibliska proportioner som en följd av coronapandemin.

I det korta perspektivet är det coronakrisen som hotar, i det långa perspektivet förväntas klimatförändringarna ytterligare försvåra för en stor del av världens befolkning att få tillgång till mat – för att inte tala om alla andra förnödenheter vi i vår del av världen tar för givet.

En uppenbar risk med kriser är att länder börjar vända sig allt mera inåt, att regeringar motiverar nedskärningar i den internationella hjälpapparaten med att det är tuffa tider på hemmaplan. Det skulle innebära en markant ökad risk för humanitära katastrofer både på lång och kort sikt.

Det är förstås oerhört ledsam läsning och ingenting enskilda människor kan rå över. Men det finns däremot saker som vi kan göra. Finlands utvecklingspolitiska kommission rekommenderar, föga förvånande, att Finland borde nå upp till den globala målsättningen om att alla länder ska avsätta 0,7 procent av bnp varje år för bistånd.

Det gör inte Finland i dag, målsättningen för Finland år 2020 är drygt en miljard euro, eller 0,45 av bruttonationalinkomsten. Vi som är ett av världens bästa länder (Finland toppar The good country index 2019 där den uttalade målsättningen är att uppskatta länders positiva inverkan på världen) borde kunna bidra med åtminstone den överenskomna nivån på 0,7 procent (vilket Sverige och Norge gör).

Finländska miljoner räddar inte världen, men att föregå med gott exempel är inte meningslöst. Speciellt inte i tider när världens största biståndsgivarnation leds av Donald Trump (USA når inte heller 0,7 men i reda pengar ger de fortfarande mest på grund av sin gigantiska ekonomi).

Oavsett politisk hemvist, oavsett vilka politiska nyanser (för i det stora hela handlar det ändå om nyanser) man föredrar så är det svårt att förneka att den nordiska modellen med ett gemensamt ansvar återigen har visat sig vara oerhört positiv för oss.

Men med vårt välstånd kommer också ett ansvar, speciellt när den internationella solidariteten för många står på agendan i morgon är det värt att poängera att vi borde klara av att göra mer – också i kristider.