Givmildhet i all ära, men välfärd är politik
Steel FM-hjälpen samlade in 65 000 euro första året till förmån för Rädda barnen. Förra året blev det 85 000 euro till ensamma och ekonomiskt utsatta äldre.
Det är hisnande mycket pengar.
I år går pengarna till Matbanken på Åland. Hur mycket presenteras den 7 januari. En sak är ändå säker, varje euro gör skillnad – både för den som ger och för den som får. Alla som engagerat sig och bidragit på sitt sätt, med reda pengar, underhållning, prat eller något annat, får med all rätt känna att de gjort något bra.
Matbanken bistår, efter en ekonomisk prövning av kyrkans diakon, med mat och hygienprodukter för den som inte klarar av att få vardagen att gå ihop ekonomiskt. I dagsläget delar man regelbundet ut varor till 140 barnfamiljer och 120 ensamstående. Om man, schablonmässigt, räknar med tre personer per barnfamilj blir det över 500 personer. Det är hisnande många.
Matbanken fungerar ideellt och ställer därför inga krav på den som tar emot hjälpen, till skillnad från de flesta av de stöd och hjälpmöjligheter som är skattefinansierade. Det är viktigt att det finns ett sådant alternativ.
Att se engagemanget för exempelvis Matbanken är vackert och rörande. Ålänningarna är givmilda och var och en som deltagit ska uppskattas för sin gåva, stor eller liten.
Samtidigt är det viktigt att samhället inte får för sig att det räcker med att folk donerar en slant till Matbanken (eller någon annan organisation). Ett samhälle där fattiga och utsattas välfärd beror på donationer och enskildas välvilja är inte ett välfärdssamhälle.
Ett välfärdssamhälle är ett samhälle där det finns ett strukturerat, socialt skyddsnät som är tillräckligt finmaskigt för att fånga upp den som av någon orsak inte klarar sig. Viktigt är också att barn, som alltid är oskyldiga till sin fattiga tillvaro, skyddas från de konsekvenser det innebär att vara fattig. Samhället vinner enormt mycket på att alla barn får en rimlig chans i livet.
I Åsubs senaste rapport över inkomstfördelningen och välfärden på Åland framkommer att 4 procent av befolkningen levde i ekonomiskt utsatta hushåll 2017. Det är 1 153 personer. Barnfattigdomen uppmärksammas speciellt. Det är nämligen i synnerhet barnfamiljerna som lever i risk för fattigdom på Åland. Framför allt ensamstående med två barn riskerar att hamna under fattigdomsgränsen. En fattig barndom kan få stora konsekvenser för den enskildas framtid.
Fattigdom hör nära ihop med hur barn klarar sig i skolan och i vilken omfattning man kan delta i fritidsaktiviteter. I ekonomiskt utsatta familjer upplever föräldrarna markant oftare att barnet har läs-, skriv- och räknesvårigheter samt svårigheter med läxläsning jämfört med familjer som har det bättre ställt. Dessutom finns det studier som visar att barn i utsatta familjer oftare är i kontakt med skolhälsovården, skolpsykolog eller barnskydd i jämförelse med andra. Allt det här enligt Åsubs rapport.
Det är allvarligt och oroväckande.
Den färska regeringen har inte hunnit mer än presentera sitt regeringsprogram ännu, så det är höljt i dunkel vad som faktiskt kommer att hända. Men regeringsprogrammet lovar inte speciellt mycket till utsatta och fattiga barn.
Gällande idrott och fritidsaktiviteter sägs att idrotten har stor betydelse, men inget om hur även de som i dag inte har råd med sina fritidsaktiviteter ska få möjlighet att ha en meningsfull fritid.
Det som gynnar fattiga barn är KST-reformen som ska genomföras, speciellt med tanke på de välkända behoven av förbättringar inom barnskyddet.
Det ska göras insatser för mer lågtröskelverksamheter för personer som behöver hjälp med sin psykiska ohälsa och sitt beroende. Det är bra och mycket viktigt, eftersom psykisk ohälsa och beroende ofta finns i växelverkan med fattigdom. Man ska också satsa på elevernas psykiska hälsa genom förstärkning av skolhälsovården. Gott så, men räcker det?
Regeringsprogrammet inleds med att det deklareras att Åland är världens bästa plats att leva på och landskapsregeringens devis är ”Tillsammans för Åland”.
Förhoppningsvis gäller det även det de 140 barnfamiljerna som regelbundet får hjälp av Matbanken. Eller de barn som inte har råd att idrotta, dansa, musicera eller teckna – eller vad det nu handlar om för fritidssysselsättning. Eller de barn som sackar efter i skolan för att de inte får tillräckligt med stöd.
”>
