Gemensamt ansvar för människors värde
Hur ska man bemöta sina medmänniskor? Hur ska man behandla dem man inte känner? Hur ska man värja sig och skydda sitt utan att stöta ifrån?
I skuggan av galenskapen i Norge, den med djupa rötter i främlingsfientlighet, religiös fundamentalism och högerextremism, pågår ett långsammare men nog så effektivt mord i Somalia.
Där svälter tusentals människor ihjäl efter den svåraste torkan på åratal, och offren är, precis som på Utöya, i huvudsak barn och ungdomar.
Avsikten här är inte att jämföra katastrofer för att förringa det ena eller det andra, blott att peka på att det finns en gemensam grund i galenskapen, några gemensamma nämnare som vi som inte är direkt drabbade måste se och erkänna.
Det handlar, som alltid, om pengar och människovärde. Om rättvisa och respekt.
Slentrianmässigt använder man sig ofta av ordet tolerans för att beskriva hur man kan eller ska förhålla sig till människor som inte liknar en själv på något sätt. Samhället ska präglas av tolerans, minsann.
När man visar tolerans betyder det att man står ut med något man egentligen ogillar och betraktar såsom varande på en lägre nivå. Man accepterar.
Det kanske ibland är det bästa vi som samhälle kan uppnå, men det är inte gott nog som mål och vision.
Det som måste vara varje demokratiskt samhälles ledstjärna är den orubbliga tron på alla människors lika värde. Svårare är det inte.
Om varje människa har samma värde är varje liv en lika stor möjlighet. Det blir omöjligt att värdera människan utifrån hennes kön, hennes hudfärg, hennes härkomst, språk, religion eller ägodelar.
Nationalismen, i sig en både löjlig och destruktiv rörelse, faller på sin egen orimlighet. Varför, om varje människa har samma värde, skulle människor på en sida av en gräns som ritats upp på ett papper och befästs genom krig och blodspillan, ha det sämre ställt?
En ensam galning hittar alltid sina motiv, men nu fanns bevekelsegrunderna som så många gånger förut, i högerextremismen.
Högerextremismen är ett hopkok av nationalism i högsta potens, av skräck och avsky för människor och av ett sjukligt behov att bekräfta sitt eget större värde.
Också för att sticka hål på den ballongen räcker det med att konstatera att alla är lika värda. En människas rädsla för att marginaliseras är inte mer värd än en annans för att inte kunna försörja sig och sina barn – om man nu vill diskutera frågan i termer av invandring och flyttningsrörelser.
Det gemensamma ansvar vi alla har är att gå till botten med våra egna fördomar och vanföreställningar om våra medmänniskor.
Det är vi som lever i en värld som tillåter små barn att svälta ihjäl fast det finns mat i överflöd. Det är vi som i val röstar på människor vars politiska programtar avstamp i främlingsfientlighet och rasism.
Det är vi som muttrar i bussen över att någon pratar ett främmande språk för högt, vi som tycker att någon annan ska sopa rent framför egen dörr.
Vi, vi ålänningar, vi nordbor, vi människor har ingen kollektiv skuld för det som inträffat och inträffar.
Vi har ett gemensamt ansvar.
Alla människor har samma värde. Utifrån det är världen sådan den ser ut i dag inte god nog.
