DELA
Foto: Laura Kotila/Statsrådets kansli
Brevet från Åland till regeringen Marin gav inget resultat.

Ge oss vår rätt tillbaka

Coronapandemin har tydligt avslöjat Finlands inställning till Åland och självstyrelsen.
En sak har viruset redan lärt oss: beredskapslagen från 2011 måste skrivas om.

I nöden prövas vännen, brukar det heta. Den 24 april sände Ålands landskapsregering ett brev till Finlands statsrådskansli.

Eftersom Ålands smittspridning var så låg anhöll lantrådet om att Ålands skolor skulle få öppna under kontrollerade former, att restaurangerna skulle få ha igång sina uteserveringar, att begränsad arbetspendling västerut skulle tillåtas samt att svensk sjukvårdspersonal undantogs från karantänkraven.

Detta måste sägas var rimliga önskemål från en region som på grund av sitt läge förskonats från vidare smitta, men vars näringsliv drabbats hårdare än någon annanstans i Finland. Med en sjukvård så beroende av vikarier västerifrån. Och framför allt: vars självstyrelse är en grundbult i relationen mellan örike och fastland.

Svaret kom fyra dagar senare. Dess innehåll var som en fnysning från Gafsan i Mumindalen.

Förutom lite allmänna floskler om vikten av ”ett nära samarbete och informationsutbyte mellan riket och landskapet Åland” låtsades regeringen Marin nämligen inte om att Åland ens bad om något. Riksregeringens svar blev i stort sett: ”Kul att ni hörde av er! Hej!”. Sedan fortsatte man sina bestyr med att Skydda Nationen som om ingenting hänt.

Lättnaderna Åland bett om kom sedan droppvis till hela landet, utan någon som helst särskild regional hänsyn. Ingen ytterligare respons. Inga säråtgärder. Ingenting.

Den åländska självstyrelsen visade sig i kristider vara ett finskt rundningsmärke.

Många på Åland har redan pekat på hur farligt enkelt Finland kunde sätta hela det åländska självstyret ur spel med hjälp av beredskapslagen och dess undantagstillstånd. Det hade varit lugnande om fastlandet i utbyte mot sin totala kontroll hanterat Ålands speciella situation respektfullt och förstående. Det är trots allt inte att bagatellisera en pandemi att påpeka att den kan bemötas olika på olika platser – det är sunt förnuft.

Men nej. I stället har riksregeringen uttryckligen tagit ifrån Åland rätten att ens blygsamt gå sin egen väg.

Självstyrelselagen anger nämligen att förvaltningen av beslut fattade i enlighet med smittskyddslagen är en åländsk behörighet. Det betyder i klartext att Åland egentligen borde få bestämma själv över vilka regler som skulle gälla för restauranger, hotell och folksamlingar.

Få betvivlar att vi skulle ha den erforderliga kompetensen för sånt: vår landskapsläkare är med sin bakgrund inom WHO troligen en av de kunnigaste epidemiologerna i Europa. Ändå får Knut Lönnroth bara uttolka de ständigt nya reglerna från Finland, utan att självständigt kunna bestämma något alls.

Varför? Därför att den enda gången Åland nämns särskilt i den nya tillfälliga lagen som just nu är under bearbetning – den lag som stänger våra restauranger och detaljreglerar våra liv – är när Finland uttryckligen tar den rätten ifrån oss. Åland, heter det, är en region som alla andra i Finland.

Tackar.

I den gällande beredskapslagen, framtagen mellan 2005–2011, nämns knappt Åland över huvud taget, annat än vad som stadgas om vår demilitarisering. Trots att riksdagens grundlagsutskott ansåg att Åland borde nämnas i lagens formella del tassade man 2011 bara förbi den heta potatisen i väst.

Följden blir nu ett tvång för Åland att i kristider hålla truten och lyda när mamma Finland bestämmer.

Den där lagen måste kompletteras med ett åländskt perspektiv, så fort det bara är möjligt. Vi vill ha vår rätt tillbaka.