Ge oss delmål så blir vi miljökämpar
Miljön står stadigt i centrum för den politiska debatten. Men hur är gehöret för miljöförbättrande åtgärder hos vanligt folk?
Hur mycket bryr du dig om miljön? De allra flesta av oss svarar garanterat ”mycket”. Den är ju vår nutid och framtid, våra rena vatten, skogen och luften vi andas.
Hur mycket gör du för miljön? Här blir svaret förmodligen lite mer tveksamt. Jo, jag sorterar sopor. En del kanske kör mer ekonomiskt nu jämfört med tidigare, andra har monterat en solfångare på taket.
Hur mycket mer kan du göra för miljön? Aj då, nu kom samvetet fram. För nog skulle vi kunna göra betydligt mer än vi faktiskt gör för Moder Jord.
Själv är jag knappast något föredöme. Jag kör mer än gärna bil, jag gillar att ha varmt hemma och jag slänger säkert mer i soptunnan än vad som borde hamna där.
Men frågan är varför jag, och säkert fler med mig, gör så. För det är ju knappast så att vi inte vet att planeten mår illa, att vi överutnyttjar Jordens resurser och att det kommer att gå illa om vi inte skärper oss.
Jag tror att det kan bero på skräckpropaganda. När myndigheter och miljöprofiler spänner ögonen i oss och målar upp domedagsprofetior om hur snart Jorden går under om vi inte genast börjar cykla, sänker temperaturen inomhus till 15 grader och slutar att använda apparater som förbrukar ström, då stänger vi öronen. Man får en bild av att det ju ändå redan är kört, att vi passerat gränsen och nu är det för sent.
Nu är det ju inte så. Vi kan fortfarande göra en hel massa för att stoppa den globala uppvärmningen, rädda Östersjön och se till att alla djurarter överlever.
Men jag tror att det måste förklaras på ett begripligt – och framför allt – sansat sätt.
I Sverige har det allra mesta i miljödebatten de senaste 5-10 åren handlat om transportsektorn. Att personbilar, lastbilar, flyg och båtar släpper ut alldeles för mycket koldioxid i atmosfären. Det har tagits fram etanol (som senare visade sig vara snarare till skada än nytta för klotet), det har propagerats för att man ska sluta bygga vägar så att bilisterna ska tvingas parkera. Det har föreslagits, och delvis införts, flygskatter och nu förs samma snack om fartygen.
Men vad har hänt? Antalet sålda personbilar i Sverige ökade rekordartat 2010, vägtransporterna ökar. Vi åker mer än någonsin på utlandssemestrar med stora flygplan.
Istället för att spänna ögon i befolkningen och hotfullt förklara att världen står med ena foten i graven, skulle det vara välgörande att förklara de små steg vi, var och en, kan ta för att dra vårt strå till stacken.
Istället för att säga att man måste skrota sin stora farmare och istället köpa en pytteliten elbil, säg att det vore bra om du bytte den törstiga sexcylindriga bensinmotorn mot en liten diesel när du byter bil. Istället för att säga att du måste genast klippa elkabeln in i huset och sätta upp solfångare på hela taket så förklara att en pelletsbrännare eller en värmepump sänker elförbrukningen markant, och gör gott för både plånbok och planet.
Istället för att hela tiden ha visionen som det enda mål som betyder något, bryt ned det hela i mindre, mer lätthanterliga, delmål som vi faktiskt kan nå snabbt. Sedan tar vi nästa steg.
Energidagen på Alandica i torsdags var intressant på många sätt. Inte minst insikten i att Åland skulle kunna vara självförsörjande på energi om tillgångarna användes på rätt sätt. För en nyinflyttad svensk var det också imponerande att se hur mycket som redan gjorts för att göra ålänningarnas ekologiska fotspår mindre.
Tillsammans kan vi få dem att krympa ännu mer, men jag tror att det sker bäst med både piska och morot. Inte med domedagsprofetior. Då slår dövörat till.
