Gästledare: Vi behöver komma upp ur sofforna
Någon har shanghajat demokratin och nu är det många som inte vill vara med på samma sätt som förut.
Det system som vi har på Åland (och i Finland, i Norden och i större delen av västvärlden) kallas representativ demokrati. I stället för att ta egna beslut i en direkt demokrati röstar vi fram representanter som fattar besluten åt oss.
Det är nog bättre än många andra styrelseskick som har existerat genom historien. Men det betyder inte att det är perfekt.
Trots dyra kampanjer , pejlingar, valbarometrar, tv-reklam, tv-debatter, insändare, debattartiklar och valspurter är det ingen större rusning på demokratins högtidsdag: valdagen. Sextusen ålänningar ville inte rösta i senaste lagtingsvalet, så många som sjutusenfemhunda (!) ville inte rösta i kommunvalet.
En tredjedel av oss ligger kvar på soffan på valdagen.
Samma är det i Finland. Valdeltagandet i riksdagsvalet ligger envist på 70 procent fast man flyttat valdagen från mars till april för att få bättre väder på valmöten och valdagen. Det är ännu lägre i kommunalvalen, vilket också gäller på Åland. Åländska ungdomar ligger extra långt under genomsnittet.
Vad är det för fel på demokratin?
För det första går politikerna vilse i efterspelet. I förspelet till en regeringsbildning kan vi väljare fritt rösta på ett parti eller en person som lovar något vi gillar. Men när valet är klart följer kohandel, blocköverenskommelser, löften som naggas i kanten eller som helt överges. För att rädda en sak, offras en annan. Sådan är politikens verklighet och vardag. I efterspelet tycker vi ofta att vår röster blev bortkastad. Vi blir alltmer skeptiska till politiker och deras partier.
Greta Thunberg är ett nutida exempel på hur en person tröttnat på den representativa idén och i stället agerar på ett mera direkt sätt, utan att låta sig förhandlas bort.
För det andra har politiker har vårt att lyssna på varandra och svårt att lyssna på oss, sitt folk. De driver sin tes, de ger sig inte gärna in i dialoger utan pratar förbi varandra, i någon sorts dubbelsidiga monologer. De är inte intresserade av att lyssna utan bara av att tala.
Vi är inte dummare än att vi märker det. De borde lära sig dialogens grunder.
När jag var ung sjöng Bob Dylan ”The Times They Are A-Changin’. Vad var det för tider som förändrades kan man undra?
Var det hur Vietnamkriget skulle påverka en hel generation av unga amerikaner? Förutsåg han Berlinmurens fall, hur internet och world wide web skulle förändra våra liv från och med mitten av 1990-talet, den arabiska våren, klimatkrisen och Greta Thunberg? Nej, det tror jag inte att han kunde ana.
Det jag tror att han förutsåg var den unga generationens kommande misstro mot den representativa demokratins institutioner och processer. Det är min generation, den generation som nu går i pension.
Vad är det för fel på demokratin?
Det kanske inte är jag och min generation som ska svara på den frågan. Men jag vet att det finns nya former för medborgardeltagande och demologer (av demos = folk, och logos = tal), alltså att samtala med ett folk.
Jag känner styrkan i sociala medier, genomslaget från öppna fora och vet att vi lättare än någonsin kan kolla fakta, bakgrund och vad andra tycker via våra smartphones. Jag vet att den representativa demokratin har fått kompletterande verktyg och processer, till exempel:
– G1000, som år 2011 i Bryssel samlade tusen slumpvis valda medborgare för att tillsammans under ett par månader diskutera utmaningar och skapa förslag som gynnar stadens alla invånare (projekt G1000).
– Medborgarjurys, som sedan 1970-talet i USA och därefter i Storbritannien, Holland, Irland, Frankrike och Australien ser över och diskuterar förslag för en kommun. En sådan jury tränas i kritiskt tänkande, får bakgrundsinformation och tillgång till experter, samt träffar förespråkare av olika perspektiv.
– Verktyget Consul, utvecklat i Madrid år 2017, då 264 000 personer enades om en medborgarbudget på 100 miljoner euro.
”Come senators , congressmen, please heed the call. Don’t stand in the doorway, don’t block up the hall”, sjöng Bob Dylan för femtio år sedan.
Tiderna förändras och jag tror vi behöver en fö̈rskjutning frå̊n representativ demokrati (där vi vä̈ljer eliter som sedan fattar beslut) till direkt demokrati, där vi deltar i sakliga diskussioner och dialoger varefter vi tillsammans fattar beslut. Vi behöver fler former och fler fora. Vi behöver medborgarinitiativ och folkomröstningar. Vi behöver bättre allmänna arenor där opinioner kan bildas, debatteras och ifrå̊gasä̈ttas.
Vi behöver komma upp ur sofforna.
