Gästledare: Glad Pride! – fira kärlek, jämlikhet och demokrati
Nu är det åter dags för oss på Åland att för femte året i rad fira vår egen Pride.
Det ligger i tiden med jubileer, det är nämligen även 50 år sedan det man brukar räkna som början av Pride-fenomenet ägde rum, Stonewall-upproret.
Att det funnits människor som varit HBTQIA genom vår historia är fakta. Ibland kan det kanske kännas som att det är ett nytt fenomen, men egentligen är det bara synligheten som förändrats.
HBTQIA är en förkortning som står för homo, bi, trans, queer, intergender och asexuell. Antalet bokstäver kommer antagligen bli fler när fler grupper vill göra sin röst hörd och uppmärksamma sin särart. Jag minns själv då jag började bli medveten om att detta fanns att det bara var tre bokstäver, HBT. Trans användes då som ett samlingsbegrepp för de som inte var homo, hetero eller bisexuell.
Detta återknyter till Stonewall-upproret som var startskottet för Pride-rörelsen. HBTQIA-personer hade det som sagt funnits, och de hade sökt sig till varandra och mötesplatser, som Stonewall Inn. Det var en maffiastyrd klubb för HBT-personer, även om det inte kunde vara det uttalat.
På 60-talet var det måhända inte längre olagligt att vara HBT i USA men det ansågs som en mental sjukdom och att på något sätt uttrycka det föll under sedlighetslagar. Det var alltså inte förbjudet att vara gay, men det var olagligt att agera på det.
Upproret vid Stonewall uppstod efter en polisrazzia, något som genomfördes med jämna mellanrum på kända gayställen. Bägaren rann över och HBTQ-befolkningen som bodde i kvarteret i New York, hade fått nog och krävde sina lagliga rättigheter. Att behandlas lika som alla andra. De gjorde uppror mot polisen. Gnistan som tändes där spred sig över västvärlden och har lett till att vi i dag, i Norden, lever i en av världens mest jämlika regioner.
I Finland var vi inte lika snabba som andra delar av Norden att anamma detta, det var kriminellt att vara homosexuell fram till 1971 och först 1981 slutade det vara en sjukdom, fram till 1999 var det olagligt att uppmana till homosexuella handlingar.
I dag kan vi till och med gifta oss, borgerligt, sedan 2017. I en tid när Finland leder mätningar i demokrati och lycka kan det vara lätt att klappa sig själv på ryggen och tycka att vi har gjort allt som behöver göras.
Jag anser att vi har kommit långt, men det finns ännu områden vi som samhälle behöver arbeta med för att öka jämlikheten, kunskapen och förståelsen. Finland är till exempel det sista landet i Norden som kräver att man genomgår en sterilisering innan man kan byta juridiskt kön.
I dag är tack och lov inte våldsamheter något vanligt inslag vid Pridefirande hos oss i Norden, men vi behöver inte fara längre än till Baltikum och Ryssland för att se skrämmande exempel om våld, både från olika politiska grupperingar som från polismakten. Detta om Pride-arrangemang ens tillåts.
Det jag minns bäst från den första Åland Pride, där jag var projektledare, var den fantastiska uppslutningen och det stöd vi kände att vi fick från hela åländska samhället. Från privatpersoner, föreningsliv, politiker, företag och myndigheter.
Att ordna en egen Pridefestival var väl något vi medlemmar i Regnbågsfyren drömt om länge, speciellt efter att vi som förening deltagit i andra Pridefestivaler i närområdet, som Helsingfors Pride eller Stockholm Pride. Att genomföra det på Åland, själva och få ett så enormt stöd, det bevisade för mig att vi var accepterade, önskade, älskade här på Åland. Det var inte förrän jag fick det bekräftat som jag insåg att jag inte hade varit helt säker på att vi faktiskt var det.
Så gå nu ut och fira kärlek, jämlikhet och demokrati. Glad Pride!
PETER WESTLING
STYRELSEMEDLEM I REGNBÅGSFYREN
