DELA
Foto: Jonas Edsvik
Susann Simolin är forskare om Ålandsexemplets användning och informationsansvarig på Ålands fredsinstitut.

Gästledare: Ålandsexemplet 2.0

Självstyrelsen, demilitariseringen och språkskyddet är ”unique selling points” för Åland.
Förutom sin gamla status har Åland numera nästan 100-års erfarenhet av att navigera och förhandla i demokratiska system. Sådan kunskap behöver både vi och andra mera av.
Kan det användas för att ta till vara det internationella intresset?

Åland är känt i världen på grund av sin internationella status. Träffar du en forskare som sysslar med folkrätt, internationella relationer eller minoritetsfrågor så känner hen antagligen till Åland. Detsamma gäller personer som är aktiva inom internationell konfliktlösning.

Åland har sedan 90-talet använts som exempel inom internationell konfliktlösning och autonomiutveckling, och har tagit emot många hundra besök av personer och grupper som velat lära sig mer.

Varför är Åland så känt? Jo, det finns, åtminstone vad jag vet, inga andra regioner som är både självstyrda och demilitariserade och neutraliserade samtidigt. Språkskyddet vi har här är starkt i en internationell jämförelse.

Det väcker också intresse att Åland fick sin nuvarande status i en internationell konfliktlösningsprocess. Åland är dessutom känt för att systemen har bestått så länge, och också utvecklats över tid, som anpassning till förändringar i omvärlden. Det är hela den här processen som kallas Ålandsexemplet.

I vetenskaplig litteratur eller i vittnesmål från personer från konfliktområden som har besökt öarna, beskrivs Åland ofta som något av en succéhistoria. Här löstes en konflikt utan våld och i dag lever ålänningarna i högsta välmåga och fred – nöjda och glada på sin paradisö.

Det är förstås en bild utan nyanser. Vi som bor här vet att det finns olika uppfattningar om hur bra det är med självstyrelse, minoritetsskydd och demilitarisering rent allmänt och hur bra just den åländska självstyrelsen, språkskyddet och demilitariseringen fungerar.

Det sägs ibland att Ålandsexemplets tid är förbi och att intresset för det svalnat. Det anses delvis bero på att konflikterna i världen har förändrats, men också att Ålands ställning försvagats – självstyrelsen har förlorat makt till EU och utvecklingen av självstyrelsesystemet har avstannat.

Men vänta nu.

Även om det är så att vår självstyrelse och språkskydd inte fungerar optimalt, eller om de inte (längre) är de starkaste i världen, betyder det inte att Åland inte kan fungera som exempel. Minoritetsgrupper och stater i en konflikt behöver få utforska flera olika typer av system för att försöka hitta inspiration till en modell som kan passa dem.

Exemplen behöver inte vara perfekta, det finns inga perfekta system, men de behöver fungera tillräckligt väl. Vissa spänningar mellan majoritet och minoritet kommer varken vi eller de undan.

Och kanske kan det finnas unique selling points också i problemen och hur Åland möter dem? Ett självstyrt område i ett demokratiskt system behöver kunna förhandla. Ända sedan självstyrelsens begynnelse har ålänningarna varit ivriga och ibland framgångsrika förhandlare. Förhandling kan vara frustrerande, särskilt i lägen där en part är starkare än den andra, vilket ofta är fallet i relationen självstyrelse och stat.

Men förhandling är också ett av de absolut viktigaste verktyg en självstyrelse i ett demokratiskt system har tillgång till – och då är det viktigt att den kapacitet som finns tas till vara och utvecklas. Vilka andra självstyrda regioner har 100 års erfarenhet av förhandling med staten?

Alla nu varande och potentiella självstyrelser navigerar i extremt komplexa system. I dagens värld räcker det inte att bara förhandla i hemlandet, då de flesta politikområden har också en internationell dimension. Även om staten förblir den viktigaste diskussionspartnern, behöver en självstyrelse numera ha kapacitet för att föra diskussioner också internationellt i synnerhet, men inte bara, inom EU.

Åland har kanske en av de mest komplexa situationerna av alla – halvt inne, halvt utanför EU som vi är.

Det är klokt att bygga vidare på sånt man redan har. Åland är känt i världen och Ålandsexemplet är fortfarande av internationellt intresse. Tror ni inte på mig så kan ni ju fråga utrikesminister Pekka Haavisto.

Han har lång erfarenhet av fredsmedling och var snabb med att lyfta fram Ålandsexemplet i media efter sin utnämning.

Åland har numera 100 års erfarenhet av att förhandla med staten, och har också behövt lära sig att navigera internationellt. Vi själva – liksom andra självstyrda områden – kommer att behöva mer och mer av sådan kapacitet, eftersom systemen runt om oss blir allt mer komplexa. Åland har ”unique selling points” i sin status som självstyrt och demilitariserat och kan använda sitt rykte från gammalt för att förmedla nya kunskaper.

Här finns det utrymme för entreprenörskap. Hur kan Åland bäst bygga vidare på de här kunskaperna, dela dem med andra, ta vara på det internationella intresset som faktiskt finns, och samtidigt själv lära sig mera?
Susann Simolin

Fotnot: Unique selling point, USP, är engelska för unik konkurrensfördel. Termen syftar på vilka unika faktorer som skiljer ett företag från sina konkurrenters.