Gårdskarlarna försvann, men behovet av dem ökar
Det är inte samhället som skall hålla oss med gårdskarlar. Men servicen behövs, och den behövs alltmer ju äldre alla de blir, som är pigga nog att fortfarande bo kvar hemma.
Äldrerådet i Mariehamn har diskuterat vaktmästarservice i stadens regi. Man må kalla det vaktmästare, gårdskarl eller allt-i-allo, idén är densamma. Det handlar om någon som kan hjälpa till med enkla, praktiska ting som att byta ut en glödlampa eller hjälpa till med att få upp gardinerna när huvudet inte håller för att kliva på stegar.
Man kanske vill ha en möbel flyttad, gräset klippt, buskar nersågade. Det finns massor av saker som vi normalt klarar av på egen hand men som med åren kan bli ett problem.
Men vem skall göra det?
Till kommunens lagstadgade uppgifter hör den sociala vården. Är man gammal och skröplig så har man rätt till hemvård och då får man säkert i samma veva hjälp med att byta lampa.
Men om man i övrigt klarar sig själv så kan man inte ringa till äldreomsorgen och beställa någon som plockar ner vasen som står högst uppe på ett skåp. Trots att det skulle vara klart billigare för samhället att lyfta ner vasen än att lappa ihop ett lårbensbrott så fungerar det inte så.
Där finns ett litet moraliskt dilemma. Om kommunen vill att man skall bo hemma så länge som möjligt för att det blir billigast så, då borde kommunen vara skyldig att på något sätt se till att det finns hjälp också med annat än mat och mediciner.
Vi vet svaret. Det finns inte pengar. Det är viktigare att hålla folk vid liv än att se till att blomrabatterna är prydliga.
Kanske. Kanske inte. Också äldrerådet ser den sociala omvårdnaden som det primära. Men påpekar att ungefär 60 procent av pensionärerna skulle ha behov av gårdskarlstjänster. 60 procent är ingen liten grupp. I den gruppen finns garanterat folk med bra ekonomi, folk som kan anlita hantverkare av olika slag, betala vad det kostar och dra av lönen i beskattningen. Det är ett av råden från stadens socialnämnd.
Men den som har liten pension betalar inte så mycket i skatt. Och då finns det inte så mycket att dra av ifrån.Och inte så mycket att betala med heller, kan man befara.
Hantverkare är inte billiga, nämligen. Det går knappast att under 30 euro i timmen få ihop till lön att leva på, utrustning av olika slag, pensionspremier, försäkringar och annat som en egen företagare skall bekosta själv.
Vem är redo att betala 30 euro för att få en buske på gården ansad?
Socialnämnden pekar också på möjligheten att frivilligorganisationerna startar en service av det här slaget. Nämnden tänker sig att verksamheten kan hållas igång med Paf-medel. Varför inte? Servicen behöver inte vara gratis, men avgiften skall ligga på en nivå som är rimlig i förhållande till såväl insats som betalningsförmåga.
Landskapets inkomster från Paf är numera så stora att man inte kan dela ut allt. Kk-huset finansieras som bekant till drygt hälften med Paf-pengar. Men det kan inte byggas kk-hus vartannat eller vart tredje år, så det finns några miljoner att disponera för andra ändamål.
Hur man lägger upp det hela kan de som förstår sig på fundera ut. Finns det något som hindrar att till exempel Lions eller Folkhälsan står som huvudman och avlönar gårdskarlarna? Finns det något som hindrar att Lions/ Folkhälsan hyr in hantverkare på marknaden för mer krävande uppdrag?
Det viktiga är att den här servicen inte konkurrerar med de hantverkare som finns i dag. Det skall uttryckligen handla om enkla göromål, som folk normalt klarar av att göra själva. Husmålning, rörmokeri och mekande på bilen ingår inte.
Fundera på det, någon. Om inte annat så kunde man börja med att tillsätta en utredning: ta reda på om det finns behov, hur behoven ser ut och hur stora de är.
Någon annan kunde samtidigt fundera på motsvarande, icke Paf-finansierad service till litet yngre behövande. Alla har inte välutrustade verktygsboxar hemma eller förstår sig på vilken säkring som skall sitta var. Men man vill inte heller betala en elfirma för jobbet om det klarar sig med en gårdskarl.
