Gäller eller gäller inte. Garantilag i blåsväder.
Får man ha sämre villkor på Åland än i riket. Nej, säger Ålands socialdemokrater och hänvisar till garantilagen.
Jo, säger regeringen, och menar att regeringens handlingsfrihet är viktigare.
Två funktioner i samhället diskuteras just nu i förhållande till den så kallade garantilagen, som i korthet stadgar att servicen för ålänningar inte får vara sämre än den motsvarande på fastlandet.
I det ena fallet handlar det om rätten till barnomsorg, som enligt Katrin Sjögrens (Lib) förslag till ny barnomsorgslag på en punkt skulle innebära ett sämre läge för åländska föräldrar och barn än för finländska. Att lagförslaget på andra punkter innehåller förbättringar i förhållande till riket spelar ingen roll i sammanhanget.
I det andra fallet handlar det om avbytarservice. Enligt de sparförslag som lagts kan Åland inte upprätthålla en avbytarservice för jordbrukare på samma nivå som tidigare, vilket alltså kan ifrågasättas genom garantilagen.
Tidningen Ålands chefredaktör Niklas Lampi ser i vanlig ordning både konspirationer och S-märkt populism i frågan.
Jag ser klockren politik. Äntligen en brytning där också ideologiska grunder blir synliga.
Socialdemokraterna, som lyft fram garantilagen i diskussionen om den nya barnomsorgslagen, hävdar att den slår fast en miniminivå för åländsk social trygghet, en nivå som alltså inte ska vara sämre än i riket.
Regeringspartierna är redo att frångå den nivån för att kunna realisera både ny lagstiftning och sparmål.
Det går självklart att hitta argument för bägge synsätten. I en socialdemokratisk ideologi är just social grundtrygghet en av grundstenarna, och de vore knappt värda sin vänsterstämpel om de inte tog strid just för den.
I regeringsblocket har det mest centrala varit att få kontroll på ekonomin. Därmed är man tvungen att fatta tunga sparbeslut. Där har man alltså kommit fram till att den miniminivå som tidigare var extremt viktigt, särskilt för liberalerna, nu faktiskt går att tulla på, för något man betraktar som det gemensamma bästa.
Med starkare emfas än tidigare betonar man regeringens handlingsfrihet framom trygghetsaspekten, och menar därtill att garantilagen varit en död bokstav, en lag som aldrig tillämpats eller prövats.
Det går som sagt att argumentera både för att en miniminivå för social trygghet är nödvändig (garantilagen) eller för att Åland måste kunna avvika från rikslagstiftning om man ser det nödvändigt för handlingsfrihet eller för att spara pengar.
Det man inte kan argumentera för är både och, och precis där ligger brännpunkten. Antingen hävda lika rättigheter och service för ålänningar som för övriga finländare (till ett pris), eller frihet att ha sämre villkor vid behov. Och då våga tro att ”vid behov” inte allvarligt försämrar den sociala tryggheten för ålänningarna.
Tydligare än så blir inte politik. Bara för väljarna att välja.
