Gå i blindo i skogen inget för en vandrare
Åländsk turism hämmas av att så många ålänningar egentligen inte vill se turister på sina marker. Kanske det faktiskt inte alls är det Åland ska satsa på ?
Vandringsleder över Åland, visst är det en fantastisk idé? Det finns väl knappast någon form av turistisk verksamhet som är så skonsam och snäll med naturen, så billig i investeringsskedet och så enkel att underhålla. Eller inte.
Som Nya Ålands reporter Kiki Alberius-Forsman fick uppleva är det inte ens för ålänningar lätt att göra vandringen längs Sadelin-leden, som invigdes så sent som i fjol. Markeringarna är övervuxna, leden är inte tillräckligt markerad, informationen innehåller en hel rad fel, och marknadsföringen är våldsamt överoptimistisk.
Turisterna utlovas vandringsleder som bara finns på papper. Dessutom är det väldigt trögt att få till stånd de nya leder som ser så lockande ut, av den enkla orsaken att markägare inte vill släppa till möjligheten för folk att vandra på deras mark längs markerade stigar.
Vad säger man? Lika bra att lägga ner kanske? För att ytterligare förvärra läget verkar ingen av kommunerna eller de idrottsföreningar som påtagit sig ansvaret att hålla lederna öppna riktigt orka hålla i det hela. Under denna sommar av extrem växtlighet har Sadelin-leden fått växa igen. Intresset för vandringsleder är helt enkelt inte på topp bland dem som ska vara uthålligt engagerade.
Som varje marknadsförare vet så finns det inget värre än besvikna turister som känner sig lurade på en konfekt som kanske var själva orsaken till att de kom till Åland, och det är verkligen synd på rara ärter. Vill man uppleva Åland från dess bästa sida är välskötta vandringsleder av olika längd en perfekt satsning, men alla som någonsin gått vilse i en skog vet att toleransen för träd minskar drastiskt om man inte hittar ut.
Vad är alltså problemet? För det första är det naturligtvis en organisation som är alldeles för spretig och ofokuserad. Vandringslederna är ytterligare ett exempel på välmenande kommunalt samarbete som enklare och effektivare skulle skötas gemensamt.
För det andra stannar utvecklingen av detta utmärkta projekt upp på grund av motståndet från markägarna att släppa in folk och trampa på sina marker. Detta samma problem sätter hämsko på mycket av den turistiska utvecklingen i landskapet. Det finns helt enkelt en ingrodd motvilja hos ålänningarna mot att ha folk för tätt inpå sig, och det kanske gör att servicen och den nödvändiga positiva inställningen till besökare inte riktigt blir vad den borde vara.
Självklart måste turismen utvecklas i samklang med natur, kulturlandskap och fast boende, men om man inte överhuvud taget vill ha folk på andra ställen än i noga avgränsade turistsektorer, då finns det plötsligt väldigt lite att marknadsföra. Sadelin-leden och de åländska vandringslederna över huvud taget är ett typexempel på något som Åland kunde vara jättebra på, men inte riktigt vill.
Till de markägare som nu känner harmen svälla över att just de förutsätts ge upp sådant som är deras bara för att andra ska frodas, kan jag ge lugnande besked. Om Åland ska bli riktigt bra på turism så är det ett helt samhälle som måste släppa till, inte bara några få. Men vi kanske inte ska?
