Gå hem och fundera på champagneinfon!
Att korkarna sitter kvar i de så heta champagneflaskorna hoppas väl alla, om inte så finns det ingen champagne att hetsa upp sig över.
Men när myndigheterna lägger locket på, bärgar i smyg och kallar till info utan att säga någonting, då är effekten densamma, intresset kring fyndet svalnar.
Är det medvetet?
Informationen kring bärgningen av champagne och andra föremål från det nyupptäckta vraket har inte precis fått rosor på mediesidan.
Tv-kanalen MTV3 i riket har anklagat landskapsregeringen för att föra medierna bakom ljuset. Champagnen har bärgats ”i smyg” utan att medierna har fått vara med. Sådant uppskattas inte.
Nu är det väl fritt fram för landskapsregeringen att bärga så i smyg man bara vill, medierna har ingen laglig rätt att vara med. Man kan till och med förstå att dykarna inte vill ha tiotals båtar snurrande runt vraket för att föreviga varje rörelse. Men sen då?
Varför kalla till presskonferens om man inget vill berätta? Varför sitter där åtta på svarandesidan – åtta på plats för att svara på mediernas frågor – om man från början har bestämt sig för att inte ge några svar? I så fall kan man lika väl skicka ut ett pressmeddelande om att bärgningen pågår, att medierna inte är välkomna och att frågorna får vänta till senare.
Populärt, nej. Men det blir inte bättre av att kalla in medierna med kort varsel för att berätta att man inget berättar. Och behövs det verkligen åtta personer för att förmedla den informationen?
I gott minne finns också landskapsregeringens agerande en månad tidigare, när Nya Ålands reporter skulle åka ut till vraket med upptäckaren Christian Ekström , som hade fått klartecken att ta med en journalist. Utbildningschefen Rainer Juslin satte stopp i sista sekunden, journalisten kunde inverka störande!
Däremot gav han tillstånd att intervjua marinarkeolog Marcus Lindholm om undersökningarna av vraket. Det tillståndet gällde inte längre när journalisten ringde upp Lindholm, då var det bara Juslin som fick uttala sig.
Man får en stark känsla av att landskapsregeringen inte riktigt vet vad man vill med fyndet. Vill man skapa PR, vill man föra ut Åland som fyndplatsen för den kanske äldsta bevarade champagnen i världen – det kanske inte är så men det skapar rubriker för en tid – då skall man ha medierna med sig. Fortfarande med förbehållet att alla inte kan få finnas på fyndplatsen samtidigt.
Men rent turistiskt kommersiellt, visst skulle intresset att bevaka händelsen öka om man släppte fram ett eller två medier i sänder för att konstatera att detta faktiskt är sant. Det hela dokumenteras visserligen av ett produktionsbolag, som är specialiserat på att dokumentera vrak, men hur kul är det att se samma bilder, samma frågor och svar i samtliga medier?
Och vem tar skada av informationen om hur många flaskor som har bärgats och i vilket skick? Eller var i världen flaskorna uppbevaras i sitt vattenbad? Det handlar inte om liv och död. Det handlar om några flaskor champagne, som har nått över nyhetströskeln och som uppenbarligen skall ner under den igen.
Man kan utgå från att varken politiker eller byråkrater vill ta några risker, risker som kan leda till att fyndet skadas eller rent av stjäls av någon internationell champagneliga (finns det?). Intresset från icke-seriöst håll ökar naturligtvis ju mer sensation det skapas runt fyndet.
Men utan litet sensation kan man befara att också seriösa samlare missar händelsen. Och i det här fallet måste det handla om samlare. Det måste handla om att någon eller några är villiga att lägga ut pengar för att köpa champagnen. Den är fullständigt ointressant om flaskorna placeras i en monter på ett museum. Ointressant och död.
Allt var inte uselt på pressinfon att döma av kommentarerna efteråt. Dykaren Anders Näsman och konservatorn Max Jahrehorn fick som sakkunniga plus i kanten för redig och intressant information. Hur man bärgar och hur det brukar se ut är självfallet intressant det också. Men vad gjorde resten av gänget där?
Det kan låta dumt att från mediehåll klaga över att det ordnas pressinformationer. Information är ju det vi vill ha. Information om vad som har hänt och i form av svar på frågor.
Till det behövs inte ett antal ministrar med bisittande tjänstemän, inte för vår del. Det räcker med en person som kan, vet och vågar.
Svårare än så är det inte.
