Full pension efter 40 år – vad betyder det för olika grupper
Hur mycket skall man arbeta för att få pension?
Ingenting alls, om man nöjer sig med en liten folkpension. Men det som räknas, och det som diskuteras häftigt, är arbetspensionen. Och hur pengarna skall räcka till. Nu finns ett förslag om pension efter 40 år. 40 år i arbetslivet.
Finns det något tema som passar bättre än pensionssystemet för en sista ledartext innan pensionen är ett faktum! Men det är bara så att ämnet är högaktuellt och kommer att förbli så tills parterna på arbetsmarknaden kommer överens om någonting.
Ena sidan vill si, andra sidan vill så. Men det råder enighet om att det behövs fler människor i arbete alternativt längre arbetskarriärer.
Det talas mycket om att ungdomarna måste skynda på med studierna, de måste ut i arbetslivet. Själva tycker ungdomarna att de gör så gott kan och orkar. Att man tar ett år eller mer ”ledigt” efter studenten för att se sig om i världen kan väl inte vara fel?
Att resa och lära känna andra kulturer är bra. Men borde man då istället plussa på med arbete i bortre, äldre ändan?
Om någon tycker det är ok att komma en halv timme senare än andra till jobbet om dagarna utan att arbeta in tiden på kvällen, tycker då arbetskamraterna att den personen skall ha samma lön som de andra? Antagligen inte.
Men så har vi inte sett på pensionen. När man blir gammal skall man ha rätt att ta det lugnt. Och lyfta en hyfsat bra pension, även om man inte har tillfört lika mycket som andra. Det är en del av vårt välfärdssystem. Och det är det som håller på att ändra nu.
Om inte tillräckligt många jobbar tillräckligt länge så räcker pengarna inte till, det vill säga pensionerna sjunker.
Om vi skall ha kvar dagens system med pensioner som man kan leva på utan hjälp av undansatt sparkapital så måste det till en lösning.
Arbetstagarsidan säger nej till höjd pensionsålder, åtminstone som enda åtgärd. Och arbetsgivarsidan håller numera med. Man säger att problemet är mer komplext än så.
Ett nytt förslag – diskussionsunderlag kanske man kan kalla det – kom nyligen från arbetsgivarhåll: full pension efter 40 år i arbete.
40 år. Det motsvarar för många ungefär det vi har i dag. Man går i skola, studerar, blir klar vid 25 och får pension vid 65. Systemet kunde säkert också sporra en del att göra sig färdiga snabbare för att kunna se fram mot tidig pension.
Men alla studerar inte i många år. De som efter grundskolan går treårig gymnasialutbildning kommer ut i arbetslivet vid 18 och får full pension vid 58 år. Är det rättvist? De har visserligen jobbat sina 40 år, men räknas då studier inte som arbete? Och om studier kan räknas som arbete, får man då studera så länge man själv önskar, eller sätts det upp gränser?
Det finns ett knepigare problem med 40-årsgränsen. Föräldrar som är hemma med barn. Två barn blir 6 år extra arbete för full pension?
Numera ger såväl föräldraledighet som studier rätt till viss pension, så det vore rimligt att motsvarande tid också räknades som arbete. Men någon total rättvisa går det inte att nå.
Det intressanta i sammanhanget är att det har hörts rätt litet protester mot den här tanken. Antingen har man inte tagit idén på allvar, eller så är man på alla kanter redo att börja diskutera pensionssystemet. Troligen det sistnämnda. För även om längre tid i arbete inte är något som lockar det stora flertalet så är inte heller tanken på att pensionerna krymper särskilt lockande.
Och eftersom vi lever längre än förut, är friskare än förut så orkar vi också arbeta minst lika mycket som förut. Frågan är om vi vill, om ni vill.
Eller om folk i en nära framtid hellre går in för ett system där var och en sparar ihop till sin egen pensionsförsäkring och de som inte har råd eller förmåga får leva på det som blir över.
