DELA

Frihet att avvika måste respekteras

Att förbjuda någon att följa sin tro är inte gångbart i ett samhälle med religionsfrihet.
Hur länge sedan är det som en huvudduk på en kvinnas huvud var en så självklar sak att man inte tänkte på det, vårt land? Inte länge alls, faktiskt.
När infördes religionsfriheten i Finland? Medan huvuddukar ännu var vanliga, faktiskt.
Och när blev vi i väst så rädda och så arroganta (en livsfarlig kombination) att vi inte står ut med uttryck för en annan kulturell och religiös identitet i våra samhällen?

Jag pratar förstås om den stora burqa-striden. I ett par länder i Europa, Frankrike först, inför man ett förbud mot de två mest täckande klädesplaggen för kvinnor, burqa och niqab. I Raseborg i Finland diskuterades om en muslimsk huvudduk kunde tillåtas i skolan. Efter grundlig utredning kom man fram till att det gick bra.
Invandringskoordinator Börje Mattsson motiverar beslutet:
”Att respektera andras tro och kultur innebär inget hot mot oss, utan handlar om verklig multikulturalism.” (Hbl 25.5)

Den heltäckande klädsel som hör till vissa religiösa strömningar i vissa muslimska länder är ur jämställdhets- och kvinnosynpunkt en styggelse. Det är, ur mitt perspektiv, djupt förnedrande att en kvinnas ära och hennes familjs ära ska hänga på att andra män inte får betrakta det som anses som mannens egendom.
Men, och detta är en allvarlig invändning, vi kan inte börja lagstifta om vad folk ska ha på sig för kläder. Vi kan inte, om vi faktiskt menar allvar med religionsfriheten i vårt land, förbjuda djupt religiösa människor att bära de kläder de anser att Gud ordinerat.

Den diskussionen, liksom all annan religiös förnyelse och förändring, måste ske inom religionen, bland dess utövare, i dialog med det omgivande samhället, men aldrig under hot. Vill man påverka kan man prata, men man ska inte och kan inte tvinga.
Därtill kan man ju konstatera att ett sådant tvång, i kombination med ett grundmurat religiöst, etniskt eller kulturellt översitteri är bästa tänkbara grorgrund för en motreaktion. Om man i en ny miljö, i ett nytt land ställs inför ett förbud att behålla det som starkt förnknippas med religionen och identiteten, då blir man rädd, och man håller hårdare fast vid det gamla.
Möts man däremot av respekt och värme får man tryggheten att våga omvärdera och ifrågasätta de övertygelser som är problematiska i ett nytt sammanhang.

I Frankrike berörs cirka 2.000 kvinnor av förbudet mot burqa och niqab. Det är inte många, men långt fler kommer att känna sig kränkta över hela diskussionen och den omyndigförklaring av en hel religion som det innebär.
Går man till sig själv, på den individnivå som ändå är helt avgörande, kan man tänka på hur man skulle reagera om någon myndighet kom och krävde att man ska överge eller strunta i det som man anser viktigast och heligast av allt. Inte nådigt i alla fall.
Se bara på mullret av missnöje kring saker som vårjakten och snuset, i sammanhanget ganska obetydliga saker utan koppling till gudomliga påbud.

Man kan tycka att man har all rätt på sin sida och verkligen vet bäst, men det ögonblick man börjar tvinga folk att också tycka så, då har man förlorat.

NINA FELLMAN

nina.fellman@nyan.ax