SÖK
MENY
I morgon, fredag, delas Nobels fredspris ut. Förhoppningsvis har kommittén inte blundat för det pågående folkmordet i Gaza.
Det finns många andra konflikter i världen som förtjänar uppmärksamhet. Kriget i Ukraina fortsätter skörda människoliv i en rasande takt och i Sudan har över 50 000 människor hittills dött i år på grund av inbördeskriget. Över 12 miljoner är på flykt och 30 miljoner människor är i behov av akut hjälp. Iran, Pakistan, Nepal, Venezuela, Ecuador… listan är nästan oändlig.
Men på få platser i världen är våldet lika urskillningslöst och måltavlan lika sårbar som i Gaza. Två år sedan Hamas terrorattack och gisslankupp har närmare 70 000 människor i Gaza dödats, matbristen är akut och tillgången till sjukvård nästan obefintlig trots att både sjukvård och matransoner finns tillgängligt vid gränsen. Ändå finns nu hopp om en tillfällig lösning tack vare den amerikanska fredsplanen som många nu tror kan stoppa våldet.
Nobelkommittén ger med stor sannolikhet (förhoppningsvis) inte priset till Donald Trump, trots att många har spekulerat i just de banorna. Han har helt enkelt inte åstadkommit särskilt mycket för freden i världen, speciellt inte under fjolåret som ju är bedömningsgrunden för priset. Däremot kan kommittén, precis som den har gjort förr, dela priset mellan humanitära krafter på båda sidor om konflikten. Värdiga vinnare skulle vara den israeliska människorättsorganisationen B’Tselem som har varit en tydlig röst mot eskaleringen av konflikten. Den andra halvan kunde gott och väl ges till den palestinska motsvarigheten al-haq. Om inte så UNWRA, FN:s speciella hjälporganisation för palestinierna eller FN:s särskilda rapportör Francesca Albanese.
Det skulle som sagt inte vara första gången ett pris delas på det här sättet, faktiskt inte ens i den här konflikten. 1994 delades priset mellan Yasser Arafat, Yitzhak Rabin och Shimon Peres för deras insatser i att skapa fred mellan Israel och Palestina.
Det skedde också efter Vietnamkriget då Henry Kissinger och Le Duc Tho delade på utmärkelsen. 1993 delade Nelson Mandela och F.W. de Klerk på priset för sina insatser i att på fredlig väg avskaffa apartheid i Sydafrika. Skillnaden är förstås att de här var politiska ledare som faktiskt avslutade eller deeskalerade krig och konflikter.
Skulle Nobelkommittén mot förmodan välja en annan linje så är den internationella brottmålsdomstolen ICC ett bra val. ICC har de senaste åren höjt temperaturen rejält med arresteringsordrar på både Vladimir Putin och Benjamin Netanyahu, något som har satt institutionen under enorm press från ledarnas allierade (bland annat USA). Men vill man vara bokstavstrogen är det lite vanskligt att argumentera för att ICC faktiskt har åstadkommit någon förändring. Likaså kan sägas att den något otydliga linjen som ICC hittills har haft (en rad andra krigsbrottslingar saknas alltjämt på deras lista över efterlysta) gör organisationen till ett inte helt självklart val.
Med det sagt kan Nobelkommittén mycket väl belöna ICC helt enkelt för att ställa sig bakom den internationella brottmålsdomstolens fortsatta existens och legitimitet.
Inte sedan 1946 har världen sett fler väpnade konflikter. Alla får inte lika mycket uppmärksamhet som Gaza. Då och då brukar Nobelkommittén vara bra på att lyfta fram kriser som inte redan har världens strålkastare riktade mot sig. Men det är svårt att se någon annan konflikt som kräver lika mycket av världen just nu.
Vid lunchtid på fredag vet vi.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
