DELA
Foto: João Silas/ Unsplash
Trots att kontinenten levererar ett stort antal fredspristagare är Afrika fortsättningsvis ett område höljt i medieskugga i västvärlden.

Fredspriset belyser en kontinent i medieskugga

Årets fredsprisvinnare, Etiopiens premiärminister Abiy Ahmed, visar prov på ambitiöst ledarskap.
Men årets pris belyser också en hel världsdel som ofta hamnar i västerländsk medieskugga.

Svara helt ärligt. Visste du att det slöts ett historiskt fredsavtal mellan ärkefienderna Etiopien och Eritrea förra året?

Undertecknad ska vara ärlig och svara: nej. Men det var nämligen därför årets fredspristagare blev just Abiy Ahmed. Och det lönt att sätta sig in i varför.

Abyi får priset för sina ”ansträngningar att uppnå fred och internationellt samarbete, och speciellt för hans avgörande inititiativ till att lösa gränskonflikten med grannlandet Eritrea”. Det konstaterar Berit Reiss-Andersen, Nobelkommitténs ordförande.

Pristagaren blev utnämnd till premiärminister i Etiopien i april förra året och knappa tre månader senare hade han fått till stånd ett fredsavtal med Eritrea efter drygt 20 år av konflikter. Den ansträngda relationen följde det tvååriga kriget 1998–2000 där länderna, två av Afrikas fattigaste, utkämpade ett av kontinentens blodigaste strider.

Tusentals dödades under dessa två år i en kamp som började i gränsstaden Badme – ett område som bägge länder ville ha kontroll över. Kriget slutade i juni 2000, men det dröjde ännu sex månader tills ett fredsavtal slöts. Staden Badme, som konflikten till en början omfattat, gavs av en special tillsatt kommision till Eritrea. Det föll inte i god jord hos Etiopien och sedan dess har den spända relationen varit ett fortsatt faktum.

Den nyvalde premiärministern valde dock att räcka över en olivkvist till grannlandet efter att ha tillträtt sin post, samtidigt som han genomförde en rad reformer i hemlandet.

”Han är otroligt dynamisk och hör till en yngre generation av afrikanska ledare som har gjort mycket. Om man tänker på förändringsprocessen i Afrikas stora länder Etiopien och Sudan så förändras Afrika verkligen genom honom”, så säger Finlands utrikesminister Pekka Haavisto (grön) som har varit involverad i fredsprocessen i Eritrea och har träffat Abiy Ahmed ett flertal gånger.

Abyi har även förhandlat fred utanför sitt lands gränser. Han var bland annat med och medlade i Sudan samt bistod i en tvist om vattenområden mellan Somalien och Kenya. Han har kallats Afrikas Obama och är en populär politiker.

Men trots Abyis framgångar har Etiopien fortfarande arbete kvar att göra. Det är ett land präglat av interna konflikter mellan olika etniska grupperingar och enligt uppgifter ska över två miljoner etiopier flytt landet till följd av dessa oroligheter. SVT:s och Svenska Yles Afrika korrespondent Liselott Lindström konstaterar i en krönika att man kanske inte tittat alltför noga på detaljerna inför prisnomineringen.

”Förtjänade Abyi piset? Kanske. Men precis som med Obama, så känns priset mer som en uppmuntran att fortsätta på samma väg och försöka ännu mer, än som ett pris för redan utfört arbete”, skriver hon.

99 fredspris har getts ut sedan 1901, till individer och 24 organisationer. 13 har varit afrikaner – senaste var förra årets vinnare, Denis Mukwege. Men trots att kontinenten levererar ett stort antal fredspristagare är Afrika fortsättningsvis ett område höljt i medieskugga i västvärlden.

Dataplattformen Datastory har indexerat 100 000 artiklar som Sveriges åtta största mediehus publicerade på nätet under 2017 och fann att Afrika som helhet är kraftigt underbevakat.

Det är alltså inte förvånande att den historiska fredsupplösningen mellan Etiopien och Eritrea kan ha gått många förbi. Likaså namnet Abiy Ahmed. Men i och med fredspriset får inte bara en fredsmäklande politiker uppmärksamhet, utan även ett land, och i en större bemärkelse – en hel kontinent.

Fredspriset hyllar och sporrar arbetet mot en fredligare värld, men kan i bästa fall också få oss att se bortom geografiska skygglappar. Förhoppningsvis hålls intresset vid liv.

Vi behöver få det perspektiv som insyn i andra länder kan ge oss. Och vi kan bli betydligt bättre på det – om vi nu ska vara helt ärliga.