Från poststrejk till statsministerns fall
Hur kunde en fackstrid om 700 paketsorterare leda till statsminister Antti Rinnes fall?Många togs nog på sängen när Finland nu mitt i allt står utan regering.
I slutet av augusti gick Posten ut med ett pressmeddelande om att man ämnar byta avtal för paketsorterarna.
Postfacket PAU såg inte med blida ögon på avtalsflytten som medförde sänkta löner för de anställda. De utlyste strejk och striden blev långvarig. Det gick så långt att stora delar av Finlands transport och handel lamslogs tills dess att förhandlingarna utmynnade i en seger för fackförbundet.
Men drygt en vecka efter att strejken avslutades avgår statsminister Antti Rinne (SDP). Frågetecknen är många.
Eftersom Posten är ett statligt ägt bolag har blickarna höjts till regeringsnivå under postkrisens gång. Att en statlig arbetsgivare ”avtalsshoppar” har väckt förargelse och ministern för ägarstyrning, Sirpa Paatero (SDP) fick förklara sig. Hon gjorde det inte särskilt bra.
Hon gav sken av att inte ha förstått vidden av Postens planer och att hon missförstått tidpunkten för överflyttningen, men samtidigt har hon försvarat kollektivavtalsflytten med hänvisning till den hårdnande konkurrensen. Hon ska dock enligt egen utsago ha meddelat Posten att ägarstyrningens vilja är att arbetsvillkor inte försämras i samband med möjliga omstruktureringar.
Det hela uppfattas som, förståeligt, mycket rörigt och det hjälper inte ministerns sak att hon snubblat på orden i sina redogörelser. Paatero tappade snabbt förtroende och hennes öde förseglades när Posten gick ut med att staten aldrig protesterat mot beslutet. Dagen efter lämnade hon in sitt avsked.
Det finns de som hävdar att Paatero kastades under bussen. Statsminister Antti Rinne har också varit otydlig under processens gång och innan posten gick ut med sitt uttalande hävdade han i riksdagen att Posten inte agerat enligt regeringens uttryckliga vilja. Om det är bristande kommunikation mellan minister Paatero och Posten eller mellan Paatero och Rinne kan man spekulera i, men Rinne axlade inte ansvaret såsom åtminstone oppositionen skulle vilja.
Innan Paatero avgick lämnade oppositionen den 27 november in en interpellation om statens ägarstyrning. När den främsta syndabocken Paatero var ur bilden riktades strålkastarljuset mot partikollegan Rinne.
Förtroendeomröstningen var planerad till onsdagen, men i måndags gick regeringspartiet Centern ut med att man inte har förtroende för statsministern. De övriga regeringspartierna ställde sig dock bakom Rinne som i tisdags vid lunchtid lämnade in sin avskedsbegäran
Allt tyder dock på att regeringsbasen kommer hållas intakt, även om de formellt övergår till att bli en expeditionsregering tills man utsett en ny statsminister.
Alla regeringspartier har uttryckt sitt stöd för regeringsprogrammet., vilket är goda nyheter för Ålands del. Det har inte i modern tid funnits så starka skrivningar om Åland som i det nuvarande regeringsprogrammet.
Den strävar bland annat till att stärka självstyrelsen och det svenska i Finland. Vi har även en veteran som Ålandsminister i form av Anna-Maja Henriksson (SFP) som under sin mandatperiod hoppas ”få tillbaka mer av tilliten, förtroendet mellan landskapsregeringen och Finlands regering.”
Men tillit och förtroende verkar inte ha funnits för statsminister Rinne och de senaste veckornas kaos lär återspeglas i väljarunderstöd för ett redan svagt SDP. Frågan kvarstår dock vad Centern hade för avsikter att gå emot resten av regeringspartierna? De lider också av låga partisympatier och kanske vill de framstå som samhällets vakthund i frågan eller så har de ett dolt äss i rockärmen.
Trots att sakfrågan, statens förmodade tillåtelse för avtalsshopping, är allvarlig så kan det ändå vara en förenklad lösning att avpollettera statsministern. Professor Göran Djupsund liknar det vid ”trasiga telefonen”-leken.
”Mycket har gått via tjänstemän och specialmedarbetare. Kommunikationskedjan är väldigt lång, och det blir lätt missförstånd eller otydliga besked.”
Missförstånd är mänskligt. Men slarv, otydlighet och brist på ansvar är något som står politiker dyrt. Det kan nog både Paatero och Rinne intyga.
