DELA

Framtiden är flerspråkig, men var ryms svenskan?

Röstmagneten, blivande EU-parlamentarikern och/eller partiordförandekandidaten Alexander Stubb har tagit bladet från munnen i språkfrågan, och menar att tvåspråkiga skolor är framtidens melodi, och att den så kallade taxellska paradoxen inte längre gäller.
Uttrycket myntades av Christoffer Taxell, numera styrelseordförande för Konstsamfundet, och går i korthet ut på att enspråkigt svenska institutioner (skolor, dagis) är det enda sättet att på lång sikt trygga landets tvåspråkighet.

För bägge synsätten finns det goda argument.
Eftersom finskan blir allt starkare i landet är det en fördel för finlandssvenskarna att kunna bägge. Språk är aldrig en belastning. Fler finnar som pratar god svenska är viktiga för svensk service i framtiden. Om man går med Stubb.
Går man med Taxell är de tvåspråkiga skolorna riskabla, eftersom det svagare språket alltid riskerar att marginaliseras, och eftersom erfarenheten visar att institutionellt tvåspråkiga enheter, till exempel inom sjukvården blivit enspråkigt finska till allt utom namnet.

Alexander Stubb har en starkt ideologisk grund för sitt ställningstagande – den starka, självständiga individen som ska träffa fria val för att stärka sitt marknadsvärde. Som en Stubb. Sådana ska finlandssvenskarna bli, en elit som fritt rör sig över språkgränserna och kan slänga in ett maratonlopp där emellan.
Om alla individer vore högpresterande och starka och regionalt samlade skulle det kanske fungera. Nu är det ju inte så.

Den taxellska utgångspunkten är gruppen. Den spretiga, splittrade finlandssvenska gruppen vars medlemmar oberoende av ålder, samhällställning och framgång i livet ska kunna bemötas på sitt eget språk i alla viktiga sammanhang.

Det Alexander Stubb sett, och den verklighet som också Svenska folkpartiet flörtar ivrigt med, är den att partier och politiker måste gå över språkgränserna för att behålla sin makt eller utöka den. Det är inte nödvändigtvis samma sak som att en språkgrupp och en minoritet är bäst förtjänt av det. Som samlingspartist på högerkanten tänker Stubb i termer av framgång och ekonomisk effektivitet, men ogärna på det levande värdet av social, kulturell och språklig gemenskap i en minoritet som inte som helhet nödvändigtvis delar Stubbs streber-drömmar.

Detta är en känslig och komplicerad fråga. I hur stor utsträckning ska en minoritetsgrupp frivilligt integrera sig i majoriteten? Bör man bygga motsättningar för att avgränsa sig själv, eller samarbeta för att bli accepterad och framgångsrik? Vad kostar de olika strategierna? Hur påverkar de individuella val människor gör helheten?

I verkligheten ökar antalet tvåspråkiga finländare stadigt. Folk gifter sig över språkgränserna, och i huvuvdstadsverkligheten är det redan omöjligt att klara ett fungerande vardagsliv enbart på svenska. Men för var och en som obehindrat byter till finska när hen möts av en knagglig svenska minskar beredskapen för de finlandssvenskar som inte kan det.

Tvåspråkighet är en fantastisk resurs och det är en positiv utveckling att antalet tvåspråkiga finländare växer. Men är det rätt överlevnadsstrategi för svenskan?
Det är tveksamt. Nånstans kanske man ska kunna vara trygg med bara sitt egna språk.

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax