DELA

Fram och tillbaka för anrikt färjrederi

Det enskilt viktigaste företaget för Åland är Viking Line. Inget snack om saken.
Kring Viking Line flockas hela Ålands ekonomiska elit och mycket av den ekonomiska infrastrukturen i landskapet, från en blomstrande skeppshandel till tvätterier, hotell, uthyrningsstugor, artister och ombordanställda.

Under de senaste åren, sedan rederiets mångåriga vd Nils-Erik Eklund gick i pension, har signalerna utåt varit tydliga. Vd Mikael Backman har ett mandat att förändra och utveckla. Viking Line ska in i framtiden. Ny fartygsbeställning, nytt drivmedel, nya chefer och ny företagsstruktur.
Så ska det förstås vara. Konkurrensen på Östersjön är stenhård, Viking Lines flotta föråldrad och kostnadsstrukturen för tung. Guldåren när pengarna bara flödade ner i aktieägarnas fickor är förbi, och Tallink-Silja ligger som en gädda i vassen och lurar med stora, vassa tänder.
Vice vd Pavlos Ylinen slutar efter bara ett år på sin post. Även om han i Viking Line-världen var en udda fågel var hans fokus på förändring klart, och hans testamente, uttryckt i en intervju i tidningen Åland ”Det råd jag har till hela Viking Line är att man någon dag måste bestämma sig för hur man vill se ut i framtiden.”

Man får den klara uppfattningen att arbetet varit tungt och motigt och att förändringarna inom organisationen varken varit omtyckta eller fungerat särskilt väl. Ännu, får man väl tillägga.
Krasst uttryckt har Viking Line blivit ett gubbföretag, tungt i rumpan, dyrt i drift och med stora svårigheter att lära sig svänga runt i nya danser.

Internt handlar det inte nödvändigtvis om vad styrelsen och företagsledningen vill, utan om att ett företag som satt sig tillrätta med att vara stort och lönsamt har svårt att häva sig ur fåtöljen och börja kriga igen. De gamla lösningarna och beslutsvägarna känns enklare och tryggare, även om de inte längre fungerar.
Samtidigt, och detta bör Viking-ledningen ta på allvar, växer kritiken internt. Förändring är svårt, och medan den pågår är det tungt. Det är inte alltid sagt att en vice vd som inte sitter i Mariehamn och inte har särskilt stor erfarenhet av rederibranschen får det rätt. Det är kanske inte ens sagt att en vd som Mikael Backman, med en helt ny ledarstil än den tidigare, faktiskt gör allt rätt.
Om styrelsen dessutom inte till 100 % tror på och gasar på en förnyelse, då blir det för otydligt.
Då går man bara på och vevar runt i grytan och hoppas att soppan ska bli god om man kastar i lite av det ena och litet av det andra.

Vad ska Viking Line göra då?
Den relevanta frågan är kanske snarare – vad borde man ha gjort för 10 år sedan? Viking Line är i färjbranschen. Man transporterar och roar folk och säljer sprit. Man måste ha fartyg. Den flotta man kör med nu är för gammal. Det är fortfarande lika dyrt att bygga nytt tonnage, men det har värsta konkurrenten redan gjort.
Kanske ska Viking Line, om man ska fortsätta i samma bransch, se till att bita i det suraste äpplet och förnya sig från grunden, inte bara vispa på med organisationsförändringar.
Och inse att det börjar bli bråttom.

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax