Frågan om ortsnamnen förtjänar eftertanke
Är fem ortsnamn på finska OCH svenska ett hot mot den åländska självstyrelsen?
Nej, knappast. Däremot är det både bra och viktigt att det självstyrande landskapet Åland markerar sin särställning gentemot övriga Finland. Sedan handlar det också om att välja sina strider väl.
Frågan om de fem finska ortsnamnen på Lantmäteriverket kartor exploderade bortom alla proportioner under förra veckan. Både lokalt och i riket togs frågan som gisslan av diverse nationalistyrkande så kallade troll. Vulgärdebatten tog snabbt formen av vi och dem – från båda håll. I finska tidningar hetsades det mot ålänningarna som bara tar pengar och kräver. I lokala kommentarsfält och på sociala medier pratades det om att svenskhatarna i Finland jävlades med Åland.
Frågan om Ålands självstyrelse och svenskans ställning som enda språk i landskapet förtjänar fler nyanser än så.
Lantmäteriverket beslutade att också fortsättningsvis ska det svenska ortsnamnet stå överst, och det finska under. Till stöd för beslutet lutar sig verket mot ett gediget utlåtande från Institutet för de inhemska språken.
Nu innebär detta utlåtande förstås inte per automatik att det är rätt till fullo och att Åland ska lägga ned sina strävanden för att göra kartor över Åland till enbart svenskspråkiga. Snarare är nu spelplanen utstakad, och landskapsregeringen och lagtinget har att ta ställning till hur man går vidare.
Den fortsatta gången i frågan är inte helt och hållet självklar. Utlåtandet från Institutet för de inhemska språken är väl underbyggt, men bygger på en tolkning av självstyrelselagens skrivningar om språkförhållandet mellan Åland och Finland.
Det våra styrande på Åland nu har att ta ställning till är vilken väg man vill välja. I huvudsak finns tre;
Driva saken i konfrontationssyfte. Att genom krav och protester markera sin inställning. Det positiva med den vägen är att självstyrelsen blir mer känd och diskuterad. Nackdelen är ett förlorat förhandlingsutrymme och negativ PR för landskapet i Finland.
Förhandla om lagändringar. Åland har ofta valt den här vägen tidigare, att med lågmäld diplomati försöka övertyga regeringen i Helsingfors till att göra lagändringar som gynnar landskapet. Nackdelen är att det ofta är en långsam väg att gå, och med osäkert resultat. På uppsidan finns att bilden av Åland blir bättre i riket, att man hellre söker konstruktiva lösningar än konfrontation.
Acceptera utlåtandet och ägna kraften åt andra frågor. Att se att striden inte går att vinna gör att krafterna kan läggas på andra frågor där Åland har större chans att få gehör. Fördelarna med det alternativet är att exempelvis ekonomin får större utrymme i förhandlingarna med Helsingfors, och att man kan påvisa att man givit med sig i den här frågan för att få tillbaka något i andra. Nackdelen är detsamma som fördelarna i det första alternativet; självstyrelsen hamnar i bakvattnet av sakpolitiken.
Det är klokt av både lantrådet Camilla Gunell och de övriga partiledarna i regeringspartierna att ta en något avvaktande inställning till frågan. Att blint rusa på i ett korståg för sakens skull kan slå tillbaka mot Åland. Att i stället noga analysera svaret från riket och sedan välja strategi tyder på mognad i regerandet.
Vilket av alternativen man sedan väljer är egentligen sekundärt till att man noga övervägt vilken väg som är bäst och ger mest för Åland.
