Fotbollens problem större än bara Blatter
Han omvaldes, höll en kaxig presskonferens – och avgick strax därefter. Världen jublade, nu kan fotbollen räddas! Men problemen stannar inte vid Sepp Blatter och hans kumpaner i Fifa-ledningen.
Det var en märklig tillställning, den vi kunde se sändas live från Fifas kongress i Schweiz. Där höll den lille, men ack så mäktige, Joseph ”Sepp” Blatter hov inför fotbollens världssamfunds 209 delegater. Han fick inte tillräckligt med röster i den första röstningsomgången för att bli omvald som Fifas ordförande, men tillräckligt för att hans utmanare, Prins Ali från Jordanien, skulle kliva åt sidan.
En glädjestrålande Blatter tog plats vid podiet och förklarade att han minsann var mannen som hade både kraft och mod att rensa upp i Fifas träsk av korruption och politiskt fulspel.
Det tog inte många timmar innan allt förändrades. Då hans Blatters högra hand, generalsekreteraren Jérôme Valcke, drogs in i skandalen var spelet över.
Klockan 19.45, finsk tid, meddelade en blek Blatter att han avgår.
Fotbollsvärlden jublade unisont. Det europeiska fotbollsförbundets ordförande, Blatterkritikern Michel Platini, gav ut ett pressmeddelande som nätt och jämnt kunde hålla glädjetjutet borta. Tidningar, spelare och ledare tjoade i kapp om att nu var fotbollen räddad.
Och visst, utan att den maktfullkomlige Blatter klivit åt sidan hade Fifa varit bortom räddning, och riskerat att dra hela sportens anseende med sig i fallet.
Men fotbollen har större problem än så.
Korruptionen , det politiska rävspelet och den allmänna arrogansen gentemot fans, breddutövare och – inte minst – demokratin i Fifas ledning har sipprat ned genom fotbollsvärldens lager. Det är en sport i mångt och mycket blivit fartblind av sin egen enorma framgång de senaste decennierna.
En framgång, som paradoxalt nog, Blatter är en av huvudmännen bakom. Liksom Uefa blivit stormrikt tack vare Champions League har Fifa håvat in miljarder på att bygga fotbolls-VM. Genom att ge mästerskapet till länder som välvilligt både ändrat lagar och står för utgifterna i utbyte mot den pr ett mästerskap ger. För vem behöver bry sig om att gästarbetare i Qatar dör som flugor när man väntar på superstjärnor som ska spela VM?
Men pengarna har skapat en attityd som äter upp sporten innifrån. Samtidigt som skandalen nådde den absoluta toppen inom Fifa startade det som brukar kallas ”Silly Season”. Den tid på året då ryktena om vilken spelare som ska säljas vart startar. Och då startar också pengarullningen. Manchester United sägs ha bjudit 150 miljoner för två av Real Madrids spelare, svaret var nej, det var för lite. En jättetalang i Juventus väntas säljas till samma Real för 60–70 miljoner. Paris Saint Germain funderar på att köpa ut Zlatan från hans kontrakt, det kommer kosta klubben 14 miljoner att låta svensken gå utan att han behöver sparka en enda boll.
Fotbollen har blivit galen. Och gelnskapen gör att klyftan växer mellan de stora ligorna och de små. Inget lag från Finland eller Sverige kommer någonsin att vinna Champions League. Bara att ta sig till gruppspelet kräver ett smärre mirakel. Liten blir sämre och stor blir rikare.
Vad ska då göras? Först och främst måste Fifa besättas av en ny generation som tror mer på fotbollens egen kraft än på pengarnas. Krafter som älskar läderkulan mer än sponsorernas rätt att sälja ett visst ölmärke på läktare där det enligt lag egentligen är förbjudet att dricka alkohol (Brasilien tvingades ändra sin lagstiftning).
Och man måste sansa sig om summorna som stjärnorna tjänar och kostar. Ett lönetak á la flera de amerikanska sporterna har infört skulle hjälpa till att lugna en marknad där bara den stora någonsin kommer att ha råd med de största talangerna.
Fotbollen har blivit galen, men det finns botmedel.
