Fotbollen styrs av pengar – inte av moral och lojalitet
När nu mutskandalen inom den finska fotbollen också spritt sig till Mariehamn är det lätt för oss journalister att tänka i termer av ”Här dör fotbollen”.
Men är det så – eller är dagens spelare bara barn av sin tid?
Att Willis Ochieng, tidigare spelare i IFK Mariehamn, nu dragits in i den omfattande muthärvan drabbar förstås i första hand honom själv men solkar också ner IFK:s rykte. Möjligen bidrog det också till att spelarna inte hade fullt fokus på den viktiga cupmatchen mot KuPS i torsdags.
I ett större perspektiv måste man också ifrågasätta om moralen är död inom fotbollen.
Mutskandalen är bara en av många, många faktorer som pekar på just detta. I samma veva som Ochiengs inblandning blev känd avslöjades också att det finns misstankar att det allra högsta hönset inom världsfotbollen, Fifa-presidenten Sepp Blatter delat ut mutor för att säkra segern i presidentvalet inom Fifa.
På alla nivåer inom fotbollen talas det om fusk. Tröjdragningar, filmningar och spottloskor – allt har blivit vardag. Spelare skriver på långa, lukrativa kontrakt för att en tid senare strejka när ett bättre kontrakt dyker upp. Klubbar delar ut tjyvnyp sinsemellan för att komma över den spelare de vill ha till ett lägre pris.
Kort sagt: moralen har aldrig varit lägre inom fotbollen.
Men vad är då grundorsaken till detta moralens förfall? Jo, han heter Jean-Marc Bosman och är en före detta belgisk division 1-spelare. Bosman ville byta klubb efter att hans kontrakt med RFC Liège gått ut, men dåtidens regler hindrade honom. Då stämde han klubben inför EG-domstolen – och vann. Sedan dess har inte fotbollsvärlden varit sig lik.
Bosmandomen gav spelarna näst intill total makt i övergångsfrågor. I sig var inte det dåligt, spelare blev mindre livegna, men konsekvenserna har gjort att vi i dag inte längre ser spelare som krigare för klubbmärke och värderingar, utan som handelsresande i bollsparkande.
Pengarna, inte spelet och klubbkänslan, blev det centrala.
I och med att det är pengarna som är nummer ett, inte klubbkänsla, lojalitet med lagkamrater, tanken på rent spel eller det faktum att man som spelare är förebild för andra, kommer också nya hot in i bilden. Som mutor.
I dag kan vem som helst spela på i stort sett vad som helst. Vem som vinner en slantsingling, om det blir hörna i sjunde minuten eller om det ska bli ett rött kort eller ej.
”Bra”, säger vän av ordning, ”det är alltså spelbolagen vi ska gå på!”.
Nja, spelbolagen har förvisso tagit vadslagning till en helt ny nivå de senaste åren, men mutproblematiken kommer inte med Paf, Svenska Spel eller Unibet. Mutorna betalas ut från de underjordiska spelmaffiorna, inte minst de i Asien, där vansinniga summor omsätts varje dag.
Att betala en målvakt i IFK Mariehamn 25 000 euro, om det nu bevisas i rättegång att det faktiskt var så, för att släppa in ett mål eller dra på sig ett gult kort vid rätt tillfälle är en spottstyver jämfört med vad som dras in i andra änden.
Och målvakten, i det här exemplet, var säkert inte överbetald av sin klubb. Då blir han ett lätt offer för maffians utsände som viftar med sedelbunten. Det är förstås inget försvar för handlingen, men i en fotbollsvärld där pengar är gud följer vissa budorden ordagrant.
Fotbollen är hotad. Mutskandaler, huliganbråk, rasism, moraliskt förfall – det låter som en beskrivning av apokalypsen. Och om inte fotbollen, lokalt, nationellt och internationellt, ser över de signaler den sänder ut och vad de lär nästa generation, och får hjälp av stater och EU, kommer den att sluta som den amerikanska proffsbrottningscirkusen. Med uppgjorda matcher på nöjesindustrins smutsigaste bakgård.
