SÖK
MENY
Fotboll är fotboll – det enda som betyder något
Damfotboll. Få saker skapar sån debatt. Trots att det ”bara” handlar om 22 personer som sparkar boll.
Dam-EM i Sverige är en veritabel succé. På hemmanationens matcher är det slutsålt. Härom dagen släpptes 10.000 nya biljetter till finalen eftersom trycket var så stort. Till och med den i svenska ögon tämligen svala matchen Tyskland–Norge lockade över 10.000 personer till arenan i Kalmar.
Har damfotbollen äntligen fått den uppmärksamhet den förtjänar?
På Åland har damfotbollen ett starkt fäste, tack vare sammanslagningen som blev Åland United och sedermera ett av Finlands allra starkaste klubblag.
I Sverige har det gått lite upp och ned med intresset. Åren efter VM-silvret 2003 var det högtryck på många av de allsvenska läktarna, inte minst i Umeå där stora delar av landslaget huserade till vardags. Men på senare år har intresset dalat.
Tills frälsaren tog flyget över Atlanten och landade. Man säger att fotboll är en lagsport, att inget lag når framgång bara tack vare en person. Men i Pia Sundhage har både svenska landslaget och damfotbollen i stort faktiskt fått just en sådan person. Hon personifierar damfotbollen, hon är massmedial men har integritet. Och Pia Sundhage brinner. Varenda atom i hennes kropp brinner för att förkunna damfotbollens lov.
I och med EM i vårt västra grannland har också Sundhage fått lön för sin möda. Mediebevakningen av Dam-EM håller samma klass som när herr-EM avgjordes i samma land 1992. Publiken älskar spelet och idoler byggs.
Ändå finns det smolk i glädjebägaren. Som vanligt när kvinnor når framgångar finns det en stor grupp män som inte klarar att acceptera detta. På nätet sprids det ena förkastliga meddelandet efter det andra. Det talas om sexuella preferenser, om kvinnor i nedlåtande ordalag och om damfotboll som något lägre stående.
Det är beklämmande för undertecknad både som man och som fotbollsälskare att se att världen och männen inte kommit längre. Har vi verkligen inte vett att se det vackra i en Schelin-klack eller en Sjölundsk nickskarv i bortre krysset hellre än vem någon delar säng med?
Det är oerhört glädjande att reaktionerna mot dessa grottmänniskoinlägg på sociala medier blivit stenhård och kommit från så många håll. Men inläggen och åsikterna finns där och de sätter sina spår även fortsättningsvis.
De senaste åren har debatten om homosexuella tidvis gått varm i media runt om i idrottsvärlden. Några få manliga idrottare har kommit ut. Det egentliga antalet homosexuella idrottsmän torde vara långt mycket större, men trycket på att en kille som spelar boll, springer snabbt eller kastar saker duktigt ska vara killarna kille gör att de allra flesta tvingas gömma sin natur.
Här har damidrotten kommit mycket längre. Inom damidrotten är sexuell läggning inte en lika stor sak. Är du lesbisk är du lika välkommen att delta och hyllas som om du är straight.
De som gör en stor sak av sexuell läggning inom damidrotten är de samma mörkermän som inom herridrotten. Det är beklämmande.
Låt oss hoppas att damfotbollens framgångar med det lyckade EM-slutspelet i Sverige får betydelse inom åtminstone två områden framöver. Det första är att damfotbollen blir accepterat för vad den faktiskt är, underhållande och högklassig.
Det andra är att vi slutar bry oss så förbannat om vad som händer idrottsmäns och -kvinnors sovrum. Bedöm dem efter vad de gör på sina respektive arenor i stället. Det är vad som betyder något.
