DELA
Foto: Stefan Öhberg
Alfons Röblom, Bert Häggblom, Veronica Thörnroos, Annette Holmberg-Jansson och Tage Silander presenterade på måndagen regeringsbasen. Svaren på de sakpolitiska frågorna låter dock vänta på sig.

Fortfarande frågetecken kring sakfrågorna

Veronica Thörnroos (C) infriade vallöftet att byta ut makten.
Frågan är vad som händer nu?

Centern, Obunden samling, Moderaterna, Hållbart initiativ och Ålands framtid. Så ser den kommande regeringsbasen ut.

Det innebär i praktiken att hela den snart före detta oppositionen, exklusive Åländsk demokrati, nu tar plats i kommande regering.

Om den kommande regeringen vet vi en hel del.

Den blir åtta personer stark, lantrådet inräknat. Det är ökning med en ministerpost jämfört med den avgående regeringen. Centern med tio mandat i lagtinget (Åf inräknat) kommer att ta hälften av platserna. Moderaterna får två, Obunden samling får en och Hållbart initiativ får en. Obunden samling får dessutom talmansposten som tillfaller Bert Häggblom.

Veronica Thörnroos, Harry Jansson, Annette Holmberg-Jansson, Fredrik Karlström och Alfons Röblom är givna. Det lämnar tre platser öppna. Centern har meddelat att finansministerposten stannar inom partiet. Roger Nordlund är en stark kandidat att återigen bli finansminister.

Hur ministerportföljerna utformas avslöjades inte, men eftersom det blir ytterligare en minister måste något förändras. En tänkbar ommöblering skulle vara att dela på närings- och miljöfrågorna – en ministerpost som Camilla Gunell (S) nu har haft. Eftersom Fredrik Karlström förs fram som minister är det troligt att han blir näringsminister och eftersom Alfons Röblom ska ingå i regeringen vill han troligtvis ha miljöministerposten.

I övrigt är Annette Holmberg-Jansson favorit att ta social- och hälsovårdsministerposten och Harry Jansson är favorit till att bli kansliminister. Det lämnar infrastrukturminister och kultur-, utbildnings-, och idrottsminister, varav en ska tillfalla Centern och en Obunden samling (som har meddelat att de rekryterar ”sin” minister utanför den egna lagtingsgruppen).

Om de sakpolitiska frågorna vet vi desto mindre.

De två långkörarna, kommunreform och kortrutt, är ännu olösta – och förstås en hel del andra sakpolitiska frågor. Om man väljer att spekulera kan ett tänkbart scenario vara att den kommande regeringen väntar ut marknadsdomstolens avgörande (GRK:s besvär) vad gäller kortrutten och därmed köper sig tid att hitta en långsiktig lösning. Parallellt kan tunnelutredningen inledas, ett vallöfte som nu kan infrias.

Vad gäller kommunreformen blir det troligtvis ändringar. Centern motsätter sig inte kommunsammanslagningar men har länge hävdat att de ska ske på initiativ från kommunerna. Föreslagna sammanslagningar har redan förts fram både vad gäller Lemland och Lumparland samt Geta och Finström. Det är därför inte omöjligt att regeringen Thörnroos jobbar vidare på ett sådant spår.

Arbetet med att ta fram en definition av begreppet kriskommun och bestämma följderna av att klassas som en sådan lär få stor betydelse i hur den åländska kommunkartan kan förändras i framtiden, om den förändras alls.

Att ha en så pass bred regeringsbas som 20 mandat är en fjäder i hatten för Veronica Thörnroos. Den avgående regeringen har kritiserats för att ha fattat stora beslut med en svag majoritet, med en egen kvalificerad majoritet i lagtinget lyckas kommande regering vaccinera sig mot sådan kritik.

Thrönroos lyckas också hålla två av de nuvarande regeringspartierna på oppositionsbänken – Liberalerna och Socialdemokraterna. Om Liberalerna hade ingått i regeringsbasen hade de, som Ålands näst största parti, kunnat påverka riktningen i de projekt som Centern har lovat att ändra på.

Ett samarbete med Obunden samling och Moderaterna ger dessutom en starkare ideologisk riktning på regeringssamarbetet. Moderaterna är det enda parti som ingår i avgående regering vilket säkert kommer att bädda för en del kritik från blivande opposition. Fördelen för MSÅ är att ingen av de två ministrarna från avgående regering ingår i den nya.

En bred majoritet ger ett starkt stöd. Men en bred majoritet betyder också kompromisser för alla partier som är inblandade. Frågan är vilka prioriteringar som den kommande rergeringen gör, och vem som tvingas lämna partiprogrammet mest.